Frågan i rubriken är den omröstningen handlar om. Några frågor ni gärna får svara på:
1. Hur gammal var du (första gången)?
2. Hur tyckte du att det var, hur gick känslorna direkt efteråt?
3. Hur tänker du tillbaka på det idag?
Jag jobbar med gamla o sjuka så ja massa gånger sen jag var 16 år. !
Tycker inte det varit så mycket känslor på jobbet ! Min farmor var det givetvis jobbigt att se trots att hon var gamal o sjuk !
Jag såg en död människa när jag var 19 och jobbade på hemmet. Det kändes inte speciellt konstigt, men jag funderar fortfarande på det.
Döende har jag sett flera gånger, samma där. De dör senare, jag är ledsen.
Så är livet. Vi föds, vi lever, vi dör. Jag har förberett så gott jag kan så de som överlever mig inte får det skitilla.
Till exempel har jag gift mig med min livskamrat, det är det bästa skyddet efterlevande kan få.
I m
Ja, både döende och död. Jag var 13 och 14 och blev otroligt chockad båda gångerna, antagligen för att det var vänner till mig.
Mest handlade det om att personen i fråga var borta, inte så mycket om själva upplevelsen. Jag har fått dödsbesked per telefon också, utan att vara där och se det, och jag har reagerat ungefär likadant när det rört sig om någon som stod mig nära.
Först chock och total panik, svårt att andas, och sedan bara fullkomlig otröstlighet.
I efterhand har jag dock varit lättat över att jag sett det, att jag vet hur det ser ut, att jag fått ett ordentligt avslut på just de relationerna, att jag vet att döden är olika för olika personer.
I min utbildning, ska det stå
Är utbildad forensiker och vi fick vara på bårhus och obduktioner
Ja, många gånger. Både döende och döda.
Första gången jag såg en död var jag nog sju år, men då fattade jag inte, så det räknas inte.
Min första döende 20 år, och första döda när jag var 19 eller 20.
Jag tycker att det kändes helt okej. Jag var jättenervös, trodde helt seriöst att jag skulle svimma, men det gick hur bra som helst. Efteråt kändes det bra. Det fanns ett lugn i rummen som jag tyckte om, det var ingen panik och alla visste liksom vad som skulle ske och hur.
Idag tänker jag faktiskt inte så jättemycket på det. Jag är nog lite avtrubbad, man blir lätt det när man jobbar inom vården. Döende och döda är en sån del av vardagen. Nu är jag inte rädd för döden (alltså andra människors, på jobbet) längre, utan mitt fokus ligger på att döende/döda och anhöriga ska ha det så bra som möjligt och att det ska gå så lugnt och fint till som det går.
Ja, jag var 19 år och det var min pappa.
Känslan går inte att beskriva- det kändes så konstigt, som att det inte var han. Det var bara ett skal.
Jag var inte alls beredd på hur han skulle se ut. Munnen vidöppen och benen uppdragna där han låg i sin säng.
Jag såg en pojke som blivit mosad under en lastbil, men "smarte" far tyckte att det var ju inte så farligt att se för en femåring!!
Jag blev chockad, har jag förstått i efterhand. Kräktes, skakade och la det någonstans långt in i minnet, så idag har jag ingen minnesbild av det. Mer att jag minns att jag reagerade med att kräkas och skaka våldsamt.
Jag har sett min morfar när han låg i sin kista. Självklart var jag väldigt ledsen och det var hemskt att han var så smal, det var verkligen inte den morfar jag älskat utan ett skal. Han var sjuk länge och mannen som var min morfar var egentligen borta långt innan han dog, men hans ansikte hade äntligen frid efter all smärta.
Sen har jag jobbat på demensboende, så jag har sett alla stadier från väldigt sjuk till döende, däremot jobbade jag inte så pass länge att jag var i tjänst när någon dog. Däremot kändes det lustigt att komma tillbaka och någon var borta.
Trots att många var så pass sjuka att man inte kunde ha en direkt kommunikation såg jag dem som människor och kände mig priviligerad att kunna göra så mycket jag kunde för att deras sista tid skulle vara dräglig och förhoppningsvis ge lite ljusglimtar.