Såhär står det i lagen
6 kap.
2006
2 § Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.
Vid bedömning av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid – risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och – barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. (2006:458)
5 § Står barnet under vårdnaden av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av dem få ändring av vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet förorda att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna.
Vid bedömning om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna skall rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det. (2006:458)
Enbart missbruk är alltså inte grund för enskild vårdnad. Och samarbetet ska vara illa, det räcker inte bara med att man inte är överens.