Om ingen av föräldrarna vill vara föräldralediga hur gör man då?

Jag tror verkligen att de flesta älskar sina bebisar och gör det de anser är bäst för dem. MEN försök tänka utanför era egna ramar, ni som förfärar er över de som inte är med sina barn dygnet runt. Hur ska en elitidrottande förälder göra? Som kanske MÅSTE träna tre timmarspass ett par gånger i veckan åtminstone för att ha möjlighet att komma tillbaka på topp. Eller en sångare i ett band som fått ett engångserbjudande om att åka på en turné som kan innebära att de kan leva på musiken för resten av livet? Eller en företagare som själv står för ALLT i sitt företag OCH är beroende av sin hårt ihopslitna kundkrets för att företaget ska överleva (och alltså inte kan "pausa" sitt företag på något sätt). Eller de som pga plugg/arbetslöshet enbart har rätt till lägsta SGI och därmed skulle behöva flytta/svälta osv om de inte jobbade lite.
Ok, några av exemplen är kanske ovanliga, men det handlar om att inse att allas förutsättningar ser olika ut, alla jobbar inte med "vanliga" yrken som går att ta ledigt från.
Tro mig, det finns MASSOR av olika scenarion som gör att man som ansvarstagande förälder BÖR fortsätta att arbeta om man inte vill riskera sina framtida inkomstmöjligheter.

Och struntar man i sina framtida inkomstmöjligheter, ja är man då verkligen mogen att ta ansvar för ett barn som man ska ansvara för i 18 år + fortsätta att stötta i ytterligare några år?

En bra och ansvarstagande förälder tycker jag ska se till både barnets behov idag OCH i framtiden, BÅDE känslomässigt OCH ekonomiskt.

Som sagt, jag råder dig att läsa på mer om anknytnitningsteori och den tidiga aknytningsprocessen.

Det första året går inte att jämföra med det tredje eller sjätte eller vad som helst annars. 

     

Om man är i den situationen att man inte kan tänka sig att vara hemma med sitt barn den första tiden, mamma som pappa, så kanske det inte är rätt tid att skaffa barn. Den första tiden går så himla fort och man ska då lära känna det där lilla knytet man satt till världen, hitta sin egna "förälderstil", komma in i vardagsrutinerna osv. Det är faktiskt sant att de flesta småbarnsföräldrar befinner sig i sin lilla bebis-bubbla den första tiden och det är väl jättebra! Jobbet har man ju förhoppningsvis senare att komma tillbaka till, men den där första tiden som betyder så oerhört mycket för barnets och föräldrarnas utveckling kommer ju liksom inte tillbaks...
Tänk efter varför ni vill skaffa barn just nu. Är det ett val som är gjort så "step up" och ta ditt ansvar mot barnet i första hand! Annars vänta tills det passar bättre...

Jag kommer att böjra jobba efter 2 månader, och då kommer pappan att vara hemma resten av tiden. Detta beror på att jag tjänar mycket mera och vi har inte råd att förlora så mycket i inkomst.

Men jag tycker inte man ska klanka ned heller, titta i USA. Där har man TUR om man får 3 månader ledigt UTAN betalt!! Och i många andra länder så är det ngn annan som tar hand om barnet från de är VÄLDIGT små pga. alla har inte den lyxen som vi har i Sverige att vi får betalt för att vara hemma med våra barn. Det jag vill ha sagt är att bara för att det är en au pair som tar hand om ens barn så behöver inte det betyda att barnet kommer bli psykologiskt instabilt eller att få separationsångest. Då borde ju alla barn i de flesta andra länder vara helt störda i huvudet och inte klara av separationer!

Det verkar som att de som känner sig stötta hela tiden drar till med "finns det någon som vill vara med sina barn 24/7".
Varför måste det dras till sin spets? Man måste inte vara med sitt barn 24/7, men att lämna ett spädbarn till någon annan efter två tre månader, det är ju bara sjukt. Då förstår jag inte varför man skaffar barn. I min mening skaffar man barn för att man drömmer om det, för att man älskar sitt barn och den man lever tillsammans med. I min värld skaffar man barn för att man vill forma och uppfostra en individ, inte låta någon annan göra det.

Att skaffa barn har alltid varit min högsta dröm, jag kommer vara hemma över ett år med mitt barn, (sparar på dagar så att både jag och sambon kan vara hemma) helst ett och ett halvt. Med detta sagt betyder det inte att jag måste vara med mitt barn 24/7 under de här ett och ett halvt åren. Det finns en pappa med i bilden som precis lika gärna vill ha barn. Det finns även farmor och farfar, mormor och morfar, de vill säkert gärna njuta av sitt barnbarn någon timme här eller där. Man måste inte vara fastknuten vid sitt barn ständigt för att man väljer att vara hemma.

TS, ditt resonemang att lämna ifrån dig barnet så tidigt kommer senare i livet innebära psykiska problem för ditt barn. Det är dock inte därför detta upprör, utan snarare för att jag inte förstår hur man inte vill se sitt barn växa, lära sig nya saker, lära sig gå, stå, prata. Hur kan man vilja gå miste om det? Ja, okej, du påstår att ni har några timmar varje kväll, men inser du hur mycket ett barn utvecklas? Inser du allt du går miste om? Och varför väljer du bort det, jo, för att arbeta, något vi ändå gör resten av våra liv.

Jag kan första att du, TS, har behov av intellektuell kommunikation med andra människor, det är det många som har. Vad jag inte kan förstå är varför du inte kan slappna av och bara vara mamma. Är du en rastlös person? Är du otrygg i dig själv? Kanske är det därför du vill rusa vidare så snabbt?