Föd Vaginalt !

Snitt eller vaginalt avgör nog inte anknytningen. Jag har ett barn som är född med snitt och ett barn som är född med vaginal förlossning och jag känner ingen skillnad. Har bra anknytning till båda och kärleken till de båda var lika överväldigande. Däremot hade jag det jobbigare efter snittet än efter den vaginala förlossningen med att röra mig. Dels pga. smärtan och del pga. jag tyckte det var väldigt obehagligt med snittet på magen...kändes som om det skulle spricka...vilket jag blev försäkrad om att det inte skulle göra..men det hjälpte inte. Jag tyckte det var otäckt. Erfarenheterna är olika. Vissa har genomgått traumatiska vaginala förlossningar medan kejsarsittet varit en positiv upplevelse och vice versa. Det är olika. 

Att vara rädd är inte kul. Om man är rädd och det finns hjälp att få tycker jag det är självklart att ge den hjälpen. Jag fick vid mitt första försök till vaginal förlossning, som slutade i snitt, prova på "ballongmetoden" som mekaniskt ska "öppna upp"...jag skakade i hela kroppen när de satte in denna ballong och skrek av rädsla och smärta. Även de mängder av undersökningar för att kolla hur pass mycket jag öppnat mig var smärtsamma. Min tapp var inte ens mogen...så det gjorde ont när det körde upp fingrarna. Jag hade ofrivilliga skakning i hela kroppen under detta försök till förlossning av både smärta, utmattning och rädsla. Jag hade muskelryckningar fler dagar efter snittet. Inför förlossning nr2 två var jag tydlig med att jag ville ha lustgas vid undersökningarna och ifall de skulle sätta in någon ballong även denna gång. Jag fick lustgas vid undersökningarna och det kändes jätteskönt.

Lustgas dämpade rädslan och smärtan för mig (blir ju avslappnad och lite mer i ett tillstånd som om man inte bryr sig) och det var inte medicinskt heller...men hjälpte mig må bättre = BRA och medmänskligt med hjälp om det finns och man vill ha det.