När mitt första barn(1,5år nu) föddes så blev det kejsarsnitt pga säte, jag förlorade 4liter blod och var nära att stryka med för de fick inte stopp på blödningen i såret efter moderkakan, livmodern ville inte dra ihop sig.
vi vill ju ha fler barn egentligen men jag börjar fundera på om det är värt ett syskon för vår sons del om han riskerar att förlora sin mamma?
Tack för era svar!
Det är nog egentligen inte så mycket en förlossningsrädsla(visste inte riktigt vart jag skulle lägga tråden) utan mer att jag först efteråt förstod att det var väldigt nära att jag dog för 4liter blod ska man ju inte förlora.
de fick inte livmodern att dra ihop sig trots ett antal sprutor rätt i livmodern + medicin rakt ut i blodet och några stolpiller så till slut fick de söva mig och tvinga ihop livmodern genom att sy ihop den med några specialstygn på något speciellt sätt där de drar ihop den(den blir normal sen igen men det är för att stoppa blödningen) och hade inte det lyckats(de satte i dränage ut med en påse på utanför kroppen så de skulle se om blödningen stoppades) hade de ju fått ta bort livmodern helt och då hade jag inte ens behövt fundera på fler barn:(.
först förstod jag ju inte att det var så allvarligt bara att de först inte kunde få stopp på blödningen, visste inte ens att jag hade blivit sövd först utan trodde jag hade somnat hur man nu skulle kunna göra det.
men sen såg jag lixom på alla hur de såg så allvarliga ut(läkarna osv) även på eftervården och jag fick eget rum och specialvård osv och förstod inte riktigt först men sen fattade jag ju att det måste varit väldigt allvarligt.
efteråt sa läkaren att om jag levt i ett u-land hade jag fått föda honom vaginalt i säte och han hade kanske dött då och man vet ju inte men jag hade kanske blött lika mkt då med och att jag med hade dött.
och hade de gjort kejsarsnitt i ett u-land hade jag stendött ju.
de sa efteråt att till nästa barn måste vi först komma tillbaka och prata med läkarna när vi funderar på att skaffa men de sa inte riktigt varför så det känns ju som att det är allvarligt och att min nästa förlossning ska betraktas som risk förlossning och det känns ju tryggt egentligen.
och att om barnet inte vänder sig denna gången ska vi inte göra något vändningsförsök som vi gjorde första gången(vet inte om de tror att det kan vara det som orsakade blödningen för de vet nog inte riktigt varför livmodern inte vill dra ihop sig sådär ibland).
utan om barnet ligger fel blir det kejsarsnitt annars kan jag få föda vaginalt.
men jag tänker bara som så att direkt efter att han föddes så kände jag att jag struntar i syskon för tänk om han hade blivit utan sin mamma:(.
men jag är själv ensambarn så mig kan ni inte fråga om jag hade valt syskon före föräldrar för jag har såklart hellre dem.
men jag saknar syskon väldigt mkt även om jag inte vet vad jag saknar riktigt men att ha någon sen när föräldrarna inte finns mer då är jag helt ensam(förutom min egna familj såklart).
det känns väldigt ensamt att vara ensambarn och man blir inte lika givmild på något sätt jag känner mig inte lika snäll som min sambo som är äldsta i sin skara han är så snäll och givmild och har inga problem med att dela med sig men jag kan känna att jag blivit för bortskämd för att kunna släppa vissa bitar och så vill jag inte att mitt barn ska bli men jag tror det är oundvikligt om ,man är ensambarn för då har man ju ingen att bråka med eller dela saker med.
jag har alltid velat ha flera barn gärna 3-4 men nu inser jag att med två hästar att hinna med också så vill jag inte ha så många barn jag vill hinna med barnen och hästarna utan att någon blir åsidosatt.
ett barn till hade varit precis lagom men det känns som att jag leker med döden om jag väljer att skaffa en till men jag hoppas ju innerligt att detta inte ska hända igen och att om det händer att de i så fall tar bort livmodern och att de då kan stoppa blödningen(för de hade ju en chans till om inte det med stygnen hade funkat) och då gör det ju inget att man inte kan få fler barn om man har två.
dt verkar vara större risker med blödningar på kejsarsnitt och jag har alltid hela mitt liv velat känna på hur det är att föda ett barn och det känns som att jag blev snuvad det med när det blev kejsarsnitt...
det känns så konstigt att ha ett barn som det känns som att jag inte har fött...men det har jag ju för jag hade ju jätteont och offrade mitt liv för honom redan då man glömmer ju det hade jag nog gjort om jag fött vaginalt med...
men det är så störande att det gått så lång tid och att jag fortfarande inte kommit över det helt.
jag har pratat med psykolog och med aourora men det var precis efter att det hade hänt och ca 6mån efter(psykolog) sen tyckte de att jag inte behövde prata mer.
jag bara tänker att funderar jag såhär mkt på detta nu så lär jag ju vara hel hispig som gravid och funderande med alla hormoner.
och jag vill ju inte vara rädd.
jag litade ju på min kropp jag var beredd på en vaginal förlossning hade förberett mig och allt jag vad taggad men så ville han inte vända sig i magen och alla förberedelser och allt var åt skogen och det kändes så¨konstigt.
sen samtiditg så löjligt att sitta och älta när jag har mitt barn det är ju det som är det viktigaste ju....
men varför släpper det inte då:(.
jag litade på min kropp att den skulle klara det att barnet skulle vända sig att allt skulle gå bra men så blödde det och livmodern ville inte dra ihop sig, känns som min kropp svek mig hur ska jag kunna lita på den nästa gång att den klarar detta...att inte livmodern spricker pga ärret(om jag föder normalt) det är mest sånt jag är rädd för...att jag ska dö eftersom jag var så nära.
annars hade jag litat på min kropp för jag vet ju att vi är gjorda för att föda barn men ett kejsarsnitt är ju inte en normal förlossning och även om jag får en vaginal nu efter kanske snittet fått konsekvenser på min kropp som rubbar allt.
....