Varför är blyghet så negativt?

Det kan man verkligen fråga sig... Jag var själv blyg som barn & många fick det att låta som ett handikapp, alla utvecklingssamtal handla om att jag aldrig räckte upp handen för att svara på frågor -Som om det skulle vara hela världen. Kommer ihåg att läraren sa "Men det är ju såhär du är, vi vill inte ändra på dig" Nej, precis, tänkte jag. Det var ju tyvärr precis vad de ville & försökte göra igenom hela min skolgång, vilket bara förvärra min blyghet. För mig var det inget problem, det var ju bara så jag var -Det var dom vuxna som gjorde det till ett problem & då blev det också ett för mig.

Det irriterar mig verkligen att det ses som något negativt att vara blyg, många vuxna hetsar upp sig över deras barns blyghet helt i onödan. Det är väl så mycket bättre att låt barn(& vuxna!)vara som dom är. Alla har olika personligheter, alla behöver inte vara likadana. Det är OK att vara blyg... Alla människor är viktiga, sociala som blyga. Jag tycker att man måste försöka acceptera att vissa barn är blyga, det är inget fel med det. Att vuxna överdriver & försöker ändra på ett barn skapar bara osäkerhet & en känsla av att "Det är något fel på mig"... 

Men om det hindrar en i vardagen så har man ju socialfobi, att bara vara blyg handlar om att man är försiktigare i sin personlighet, inte hörs & syns mest.

Håller helt med. Folk får ju inte längre vara som de är, man föds med olika personligheter och ska man då "hjälpa" alla som är introverta att bli av med sin personlighet och låtsas vara något helt annat, för att bli mer "framåt" bara för att det passar bättre för alla andra?! Det är ju sjukt.

www.gp.se/nyheter/sverige/1.912190-skolan-mar...
na.se/nyheter/orebro/1.1612553-orebroforskare...-
www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/plugge...

Om styrkan hos introverta:

" rel="nofollow" target="_blank">



Här talar hon alltsåom sin bok. Jag har tyvärr ännu inte läst den, men ska göras så fort jag får tillfälle.

Men det behöver inte vara ett problem, det är en personlighet. Vissa är mer framåt, andra behöver lite mer tid för att känna sig trygga & släppa in någon nära. Betyder inte att man inte tar för sig av livet.

Va roligt att det är folk som svarar! kul att lösa vad folk tycker..

Jag har också ett bestämt minne av att vilja vara i ett lekrum, men att jag inte vågade.

Jag var absolut vad man skulle kalla blyg/försiktig/ängslig som barn. Det växte bort till stor del, när självförtroendet blev större. Jag är fortfarande inte den som hörs och syns mest, men vill inte vara det heller.

Det jag kan känna så här i efterhand är att jag hade behövt stöd i situationer som jag som barn upplevde som obehagliga (främmande barn på lekplatsen mm), en vuxen som fanns i närheten utan att kommentera min blyghet. Att alltid får höra "nej, men om du inte vågar så behöver du inte", kan faktiskt göra att man missar sådant som man egentligen ville göra och dessutom skäms man kanske, som jag gjorde, för att man inte törs. (Men självklart ska man inte tvingas till något.)

Jag upplever själv att jag missat saker då jag varit blyg, jag ville innerst inne men vågade liksom inte. Det har jag tagit igen med råge men som sagt det ÄR viktigt att knyta kontakter o bidraga till gruppen man leker i. Hur kul är det om alla bara satt o glodde i varsitt hörn liksom ? Sen tror jag att blyga funkar bättre med varandra, då får de lättare den plats de behöver o vill ha.