Anonym skrev 2012-08-26 04:09:11 följande:
Sitter här med ångest men också förväntan...har nyss tryckt i mig 80 mg oxycontin och 20 mg percoset. Förlåt....hatar mig själv. Kunde inte hålla mig längre. Mycket pga denna overkliga ångest. Gjorde ett inlägg tidigare idag, men under kroppsligt, läs där om ni orkar, under "så rädd, knöl i bröstet" ja, har alltså haft en knöl i ena bröstvårtan nu i ca sju veckor. Tidigare har jag dövat ångesten med nävar med morfin. Som nykter gick det inte längre. Ångesten bara river i mig. Tror jag ska dö, vill nästan dö, för jag orkar inte leva så här. Och till läkare bara VÅGAR jag inte gå. Det var så otroligt hemskt i vintras med mina magproblem och misstänkt äggstockscancer och operation, vägen dit...att jag pallar bara inte med en sån resa till. Och blickarna från läkarna och syrrorna, tystnaden, ovetskapet, misstankarna....kan inte. Så jag får chansa. Jag har googlat på om det gör ont att dö i cancer, min enda tröst i detta eländiga är ju att jag kan få all morfin jag vill ha, antagligen. Jag kommer att ta mig fan vältra mig i det, den dagen jag ligger där på hospice och tjippar efter andan...tänker på mina små barn...älskade barn. Jag var bara själv elva år då min mormor dog, som jag älskade så högt och det gör fan ont än idag, jag saknar henne ännu. Drömmer ofta om henne. Hur kommer mina barn inte ta detta då? Ja, i mitt huvud är det cancer. Allt stämmer in på det, enligt Google. Knölen är hård, sitter fast och sitter liksom djupt inne i vårtgården, men är ändå lätt att känna. När jag tände av, så orkade jag inte tänka på det, jag var så upptagen med att må dåligt. Men nu...nu kom ångesten. Jag hoppade i bilen, körde och tog ut pengar (som jag inte har) och körde till min kran, som jag deleatat nummret till. Men hon var hemma! Och jag köpte fyra oxys och sju percoset. Nu sitter jag här och väntar på ruset. Oxy har jag interåd med egentligen, så snart får det bli grannen och hans morfiner. Fan för mig! Fan! Fan för allt! Fan för att jag är så rädd att jag inte vågar söka hjälp. Men...jag kan bara inte med en ny operation, cellgifter och skit, bli flintis, förlora bröstena ( jag har implantat) då dör jag hellre....kan inte leva med cancer...vägrar. Förlåt mig alla här. Jag ber för er andra att det går bättre för er. Ni har hjälpt så otroligt mycket, ni är alla så underbara! Just nu skiter jag i hur det går för mig. Orkar inte leva, känns det som. Är så jävla ensam, har ingen att prata med. Kram alla!
Vill bara skicka tusen kramar. Sitter här och funderar på hurihelvete man ens orkar vara nykter med allt jobbigt som händer i livet. Jag orkar det verkligen inte och behöver man gå igenom en sjukhusresa förstår jag att man mår dåligt. Dock tycker jag att du ska kontakta läkare hur jäkla jobbigt det än känns men låt dig ha en liten tid då du bygger upp mod och "stoppar huvudet i sanden"
så gör jag alltid
