Barnsuget kommer inte. Kan man

Jag känner att jag skulle ha missat en hel dimension om jag inte fått barn. En hel värld av erfarenheter - från graviditeten och över förlossningen och bebisarna vid bröstet, promenader med barnvagnen, dop, lek i lekparken, kalasen med de första kamraterna, skolstarten, luciatågen, läxorna, idrottsföreningarna där man fått vara funktionär, det första lägret utan mamma... Man blir mer engagerad i samhället, med skola och centrum och bostadsområden och utemiljöer och arbetsmarknad och politik och allting, när man får barn, för då kan man inte längre tänka att "jag klarar mig nog mitt liv ut hur illa det än blir. Sedan behöver jag inte bry mig mera vad som händer". Man får en väldig lust att vara med och påverka och förändra, så att de nya släktena ska få ta över något bättre!  Man blir även en del av livets väv, på ett tydligare sätt, när man får barn. Min mamma fick bli mormor och göra det som jag gjorde med min mormor och farmor när jag var liten... och nu är det jag som får ha mammarollen i familjen... och om 10-15 år är det kanske jag som är mormor och farmor, och får DEN rollen som min mamma och mormor haft. Det skulle ha känts avhugget, om allt hade slutat med mig... och jag hade missat de rollerna, och bara levt något slags förlängt tonårsliv livet ut - utan något egentligt innehåll. För bubbelbaden och resorna med mannen blir andefattiga efter några år! De räcker inte som livsinnehåll.