Jag har aldrig haft en riktigt nära vän
Jag är snart 30 och har länge funderat över varför jag aldrig har haft en riktigt nära vän. Ni vet, sådana som man läser om i böcker och ser på film. Som man kan ringa närsomhelst och få stöd av när man är ledsen. Som man kan sitta och asgarva om något inside-skämt. Jag har aldrig haft någon sådan, i allafall inte sedan förskolan eller liknande.
I skolan var jag alltid den där tysta musen som ingen riktigt lade märke till och ingen bjöd till sitt kalas. Eftersom jag inte var populär så grupperades jag av läraren i all välmening ihop med andra som var utanför i hopp om att hitta kompisar. Det var alltid vi som hamnade i samma grupper och ofta satt vi vid samma bord i matsalen. Men vi var ju aldrig riktigt vänner, eftersom det enda gemensamma vi hade var att vi inte var med i poppis-gänget. Vi satt mest bara och pratade om skolan och när dagen var slut gick alla hem var till sig och var ensam.
I gymnasiet var det likadant, men där hade även hela klassen problem med sammanhållning, och de flesta umgicks inte med varandra på fritiden.
Under fritiden så provade jag på flera olika sporter som handboll och ridning, men även där fick jag ingen riktig kontakt med de andra, även om jag försökte. Ibland försökte jag bjuda med någon av tjejerna på fika eller på någon konsert, men de flesta sa nej och de som hängde på bjöd aldrig tillbaka igen.
Jag har många gånger tänkt på att det trots allt måste vara mitt eget fel att jag inte har kunnat få kompisar, att jag är trist eller konstig eller så. Men ärligt talat vet jag inte om det stämmer. Jag har ju ändå gjort en massa i mitt liv, såsom rest runt på många platser, volontärarbetat på ett barnhem i Bolivia och jobbat som bartender i Australien. Så egentligen har jag ju en massa spännande saker att berätta, och den dagliga kommunikationen har jag inte heller några problem med, som jag hade när jag var liten.
Jag har provat på att läsa kvällskurser, vara aktiv inom föreningar och liknande, där man skulle kunna träffa nya vänner, men ingen av de jag har träffat där har jag kommit närmare. Jag tror inte att jag sett desperat ut heller och trängt mig på folk och genom detta skrämt iväg dem. Men jag kan ju aldrig veta, jag har ju inte frågat någon heller varför de inte vill umgås med mig.
Jag kan faktiskt inte riktigt komma på vad det är som jag gör fel, och ibland undrar jag om sådan riktigt nära vänskap ens finns på riktigt, eller i alla fall för mig.
Vet inte riktigt vad jag vill med denna tråd, kanske bara skriva av mig, men kanske finns det även någon som har varit i liknande situation som har något klokt att säga?