Ja alltså var ni lite sådär att ni velade fram o tillbaka ang vad ni trodde om diagnos eller ej? som jag läste någon annanstans att man bara under en dag kan vela fram o tillbaka att känna vid 10 "han är ju ändå väldigt normal" för att vid 17tiden känna "det måste vara något".
Vad var det isf som fick er att tveka och vad fick er att bli säkra på att "det måste vara något"?
Vore intressant o höra. :)
Jag har det så just nu, velar fram och tillbaka, så jag hoppar in här och hoppas att du får många svar!
Sonen ska utredas nu i höst, velar fortfarande varje dag. Han har vuxit otroligt mycket i sommar men han visar fortfarande många tecken på att något är fel...
Jag tror jag kommer vela tills utredningen är klar.
Javisst, vi velade och trodde att han var normal i ena stunden och autistisk i andra.
Det som avgjorde var att jag själv till slut grävt tillräckligt djupt i all litteratur jag kunde hitta, samt analyserat mina barn tillräckligt länge. Med äldsta dottern var jag säker på utredning, men osäker på utfallet ända fram tills diagnosen levererades. Med sonen var jag säker. Ändå, så här i efterhand efter att man hunnit lära sig mer, så förvånas man över hur man nånsin kunde tveka. När man lärde sig vad autism är, så fanns ingen tvekan. Därför finns heller inga tvivel när det gäller utredning för minstingen - vare sig ang att genomföra utredningen eller vad den kommer att visa.
Det som fick oss att vela var att han var så social och kramig emellanåt. Sedan kunde han stundvis också ignorera oss och sitta och snurra på föremål och när han hade detta beteende så var vi säkra på att han hade autism. Men vi trodde att han skulle få autismliknande tillstånd som diagnos då vi ändå tyckte att han var så pass normal ibland. Han fick dock diagnos autistiskt syndrom med frågeställning utvecklingsstörning oclkså, vilket chockade oss lite. Idag så uppfattar ett tränat öga direkt att sonen har autism (märks på hans ohämmade sätt att ta kontakt med folk, hans diskussioner om detaljer som tex. märken på toalettstolar, fläktar o tvättmaskiner, hans ovilja att svara på frågor som inte intresserar honom) medan de som inte har erfarenhet av autism tror att sonen är lite hyperaktiv och ouppfostrad på sin höjd. Däremot finns misstanken om generell utvecklingsstörning inte kvar. Sonen fick ju IBT i tre år och utvecklingen accelererade då. Vid senare psykologtester så hade hans IQ och framförallt hans språk förbättrats.
cruz: Otroligt intressant att läsa det du skriver. Känner igen min son jättemycket i det du skriver. Ska bli intressant att se vad utredning visar i höst.
Visst trodde man ofta att allt var helt normalt, men man insåg liksom inte att det inte är särskilt normalt att så ofta undra om det ÄR normalt. När magkänslan finns där, det som säger att något är off, så ska man lyssna på det. Jag tror att det ofta säger mer än alla läkare. Mina ungar är superkramiga, jättesociala och vill mest alltid vara med - så länge vi gör sånt som de vill göra. Sociala på sitt sätt i alla fall. Men det sker på deras villkor, när intresse/motivation inte finns, då går det inte att använda "vanliga sätt" att få dem att medverka liksom.
När jag läser på forum eller pratar med andra föräldrar så kan jag bli så förbluffad, för andra verkar kunna prata med sina barn. Läste t.ex igår om en tre-åring som kunde svara på frågor om vad hen gjort på dagis, hur barnet trivdes och sådant. Jag blir jätteförvånad, vi kan inte fråga vår 4-åring sådant.
Antingen så svarar han inte på frågorna eller så hittar han på helt och hållet. Det finns inte alls i vår värld att man kan fråga honom om han t.ex har varit glad idag. Han har precis börjat yttra sig om känslor, han kan säga att han är ledsen eller rädd - men det är från en film (han citerar filmer hela tiden.)
Känslan av att andra barn kan kommunicera mycket djupare gör att man bli fundersam.