Anonym (patetisk) skrev 2012-09-05 11:20:42 följande:
Aa, så är det.
Känner mig helt tom. För mig har pluggandet gått åt skogen. Jag försöker allt som går, men jag klarar inte av pressen. Försöker nu komma ikapp så gott det går, men inte det enklaste när jag helst bara vill ligga under täcket hela dagarna..
Har inte direkt någon att prata med, som förstår. Ingen kontakt finns med familjen på pappas sida. Min mamma vill inte förstå, hon har ungefär samma favoritkommentar som din pappa, "nästa gång så blir det", "nä inte ska du vara ledsen, jag har pratat med en som varit med om samma sak, hon blev gravid nästan direkt efter sitt utomkveds och fick en bebis året därpå"..
Inte vara ledsen? Ska mamma säga.. Hon som blir gravid bara av att se en naken karl. Hon tror verkligen att jag kommer bli gravid snart igen, bara för att hennes bekanta hade en jävla tur och lyckades..
Både min familj och sambons familj vet om detta utomkved.. Bara min mamma som fått veta hur länge vi försökt, men hon fattar ju inte.
Jag ville egentligen inte att någon skulle veta, men det var bara mamma som vi hade kunnat dölja det för, och det ville jag inte. Sambons föräldrar fick veta eftersom sambon egentligen skulle åkt iväg för att jobba. Han är borta några dagar i streck när han jobbar.
Svärmor ringde den dagen vi skulle åka in och det blev tal om operation. Hon skulle höra om sambon åkt mot sitt arbete. Då hade han ju inget annat val än att berätta varför han var hemma.. Eller svärmor lyckades ganska direkt gissa sig till vad det handlade om, i princip.
Sambons familj låtsas som om ingenting har hänt. De pratar inte om det.
Ja, jag har ju förklarat hur min mamma är. Min mormor gråter bara och tycker synd om mig när vi pratar. Mina systrar går inte att prata med, de är för unga och kan inte förstå.
De få kompisar jag har är nästan som min mamma.. De tror att jag kommer bli gravid snart igen.. De kan inte förstå, för de har redan fått sina barn..
Försöker prata med min sambo, men han är inte den enklaste att prata med om sånt här.. Han lyssnar, men det är som att poletten inte riktigt faller ner..
Vi båda sitter i en otroligt besvärlig situation där vi har svårt att få det riktiga stödet från någon, någon som vi kan säga allt till... men den personen finns inte där. Jag tror männen i allmänhet inte känner samma som vi eftersom dom aldrig bär på något (de är ju inte känslobefriade bara för det men de känner inte på samma sätt). Min man försöker men förstår inte ens varför jag vissa dagar är nedstämt. Han frågar varför och jag kan bara inte säga varför för ibland vet jag inte det själv.
Nu kommer vi starta en IVF nummer 2 under hösten och hoppas att det tar sig denna gång.
Någon gång blir det vi som lyckas ♥
