Jag känner en stor tomhet över att mina barn (12 och 15) är så stora och håller på att växa ifrån mig. Jag längtar så tillbaka till småbarnsåren då de ville sitta i knät och berättade allt som de tänkte på. Det är svårt att finna nya roller och en ny mening. Allt känns väldigt sorgligt, som en förlust fast det egentligen inte är det.
Jag kan förstå dig även om min son bara är tre månader. Jag vill att han ska växa och bli stor men samtidigt inte. Jag säger som hans farmor. Alla åldrar har en charm :) Snart kommer de hem (om de inte redan har gjort det) och berättar om den nya kärleken.
Och om några år är det jobb, barn och giftermål. Man växer ju aldrig i från sina föräldrar, det är ju det som är så fantastiskt :)
Oj jag känner tvärtom, mina barn snart 17 och 21 ska ut på egna äventyr med jobb , egen lägenhet, resor ,studier, m.m , bara spännande. Saknar inte småbarnstiden alls!!
Åh jag kan inte bidra med någon hjälp, min lille är snart fyra måmader. Och jag redan ångest över hur fort tiden går.. Så fort han börjar skolan och får kompisar så kommer han nog glömma bort att han lovade att gifta sig med sin mamma... Vid varje blöjbye gör vi tummis på det ...
Minns själv när man började åka hem tillkompisar o stanna i tre dagar åt gången och mamma beklagade att hon kände sig så ensam... Usch känner jag nu som vuxen..
Men efter jag gift mig så köpte vi hus i samma område som mamma. Nu är vår lille Benny där och leker med mormor varje dag.
Så jag tänker, det jag missar av mina egna det får jag tillbaka när jag blir farmor.
Livet är på tok för kort!
Mina är 18 o 21 och jag kan sakna det där goset, att ha så mkt fysisk närhet, men det är så roligt när dom börjar skaffa nya intressen aktiviteter vänner helt på egen hand, för man får inblick ii nya saker och lär sej nya saker. Sen är det skönt att få mera tid med sin man också, lyx efter alla år.
Det vore praktiskt om de klonade sig vartannat år så man fick behålla den yngre varianten samtidigt som en ny klon växte vidare så man fick uppleva utvecklingen . Så man fick behålla alla varianter :)
Hej, jag förstår precis hur du känner och ändå är mina bara 10 & 8, de är ute och iväg hos kompisar hela tiden. Men min 8åring har iof mer behov av att ha sin mamma ibland och vill gärna sitta i knä och mysa/pyssla etc men oftast hänger hon med storesyster och grannkompisarna som alltid har någon på g. Självklart är det bra att att de är sociala och har många vänner men jag tycker det är jobbigt att de glider ifrån och blir stora. Jag kan
Skickade iväg mitt inlägg innan det var klart... Jag kan också sakna småbarns åren då de satt i knät och man hade dem runt sig hela tiden :) Men det är bara att vänja sig, jag önskar jag kunde skaffa några till för jag är inte riktigt klar som småbarnsmamma :)
Hoppas du kommer över detta inom kort, det tar sån energi att sakna och längta tillbaka.
Kram
Jag förstår jag tycker också det är jobbigt men jag tror att du måste hitta en ny roll som tonårsmamma ta upp gamla intressen eller hitta nya, återknyt kontakten med vänner, mer egentid med partern eller hitta en ny