Aggresiv 1 åring, som bonkar huvudet och bits.

Oj det låter tufft. Har nog egentligen inga bra tipps att komma med. Men det är ju faktiskt "positivt" att hon bara gör så med dig, då vet du ju att hon "kan" vara på annat sätt oxå. Undrar bara varför hon vill trotsa dig så extremt. Tyvärr kan jag nog bara hjälpa dig med att puffa upp tråden. Lycka till och hoppas du får lite bättre svar.

" Är detta med huvudet nåt slags sätt att få min uppmärksamhet, sin vilja igenom?

Jag vet också innerst inne i mej själv, att jag har värligt svårt att säga till, om ett nej verkligen är ett nej, så har jag lite svårt att ryta till?ska jag vara mer bestämd i mina handligar? För det känns som att min dotter har fått huvudtaget här hemma ibland, det är hon som ska bestämma känns det som? om det inte blir på det viset hon vill, blir hon rasande?"
Jag tror att du har svaret själv faktiskt! Ett barn som är så litet vet inte hur skaer går till, däremot testar hon för att se vad som gäller. Det bästa ni som föräldrar kan göra då är ju att dra upp gränser för vad som är okej/inte okej, och hålla stenhårt på detta! Ett så litet barn klarar till viss del av att förstå sammanhang, men är ännu bättre på att förstå konsekvenser, så mitt bästa tips är att du när hon drar igång håller dig alldeles lugn, sätter dig på huk (med bebismage å allt... ) och tar tag i hennes händer och säger "nej! Du får inte...blablabla för då gör det ont på mamma/ont på dig/mamma måste laga mat blablabla..." och om hon fortsätter säger du det igen (INTE med den snälla vädjande rösten, utan på skarpen) och ger en konsekvens - (valfritt - typ gå in på sitt rum el dyl) och om det ändå fortsätter så lyfter du iväg henne! (Du är mycket starkare än hon, eller hur) Jag tror att hon skulle må jättegott av att få tydliga gränser för vad som gäller, pröva också att ge henne "förhållningsregler" innan du gör vad det nu är du behöver göra så hon vet vad som gäller. Pröva också där med positiv belöning, typ "nu ska jag laga lite mat till dig och mig och då får du leka själv här. När vi har ätit kan vi väl spela ett spel/leka tillsammans." Värt att prova!!! Dedt viktigaste är att ni är superduper konsekventa och inte ger vika en enda tum från det ni har bestämt - oavsett huvuddunkningar och illvrål! Det är du som är hennes mamma och du bestämmer över henne och det är ju vi vuxna som måste hjälpa våra barn ur situationer de inte själva kan hantera! Grattis till nya bebisen o lycka till!

Jag håller med ovanstående talare A73H till fullo. Fast det är ju väldigt svårt för mig egentligen att ha en åsikt eftersom jag aldrig sett er "in action" och aldrig sett med egna ögon hur du hanterar situationerna som dyker upp. Men det låter ju lite granna som att det är hon som bestämmer över dig och inte tvärtom. Att distrahera med andra leksaker osv som du gör är ju väldigt pedagogiskt, men själv har jag upplevt det som att det inte alltid räcker till. Ibland måste man ryta till, och det rejält! Min dotter hade en period då hon slogs väldigt mycket. Till sist gjorde vi som så att vi satte henne på trappan som "straff" när hon slogs eftersom hon bara fortsatte efter våra tillsägelser. Till sist slutade hon faktisk.

Det viktigaste tror jag är att man visar att det inte lönar sig med ett dåligt beteende, samt att det blir konsekvenser av det. Därav vårt tilltag att sätta vår dotter på trappan (hon bara fortsatte att banka på oss vid enbart tillsägelser, och man måste ju på något vis visa att det blir en konsekvens... annars är vi inga förespråkare av "skamvrår").

Och när det gäller hennes dunkande med huvudet... även det måste vara en förbjuden handling. Det är lika fel att skada sig själv som det är att skada någon annan.

Jag håller tummarna att allt löser sig för er.

A73H & Tussi 77:

tack, det värmde att jag fick lite svar!!!
nu blev jag genast lite mer positivare!!!

hm, jag har pratat med min BVC sköterska om detta många gånger, och det ända hon säger att jag ska göra är att jag ska avleda henne med leksaker osv...o försöka vara lugn. Inte "straffa" som tex att hon får sitta på en sceciell plats eller så, för det är hon aldeless för liten för...

Men är hon så liten för sådant?

Tussi77: hur gammal var din dotter när hon slogs och det hjälpte att du satte henne på trappan, och att det hjälpte?

ca 2 år och en månad gammal, om jag minns rätt nu.

Jag tycker så här: Nu har du provat det som BVC säger, om det inte funkar så kanske det är dags att prova något nytt. Våra barn är ju olika också, det kan man inte glömma. BVC:s råd hjälper kanske på hel drös andra barn, men om det inte hjälper på ditt barn så våga prova något "eget".

Min tanke är att hon gör detta för att hon vågar göra det mot dig. Hon är ju frustrerad av någon anledning, och du är den hon känner bäst, antagligen älskar mest och då vågar hon släppa ut all sin frustration. Varför hon är frustrerad kan man ju bara spekulera om, men trött, oaktiverad, ja vem vet?
Jag tror att dagis kommer att göra susen för henne, du beskriver ju själv hur mycket hon gillar att vara med andra barn! Hon kanske behöver det ännu mer än du tror!!

Lycka till i alla fall..

Jag har inga bra tips, ville bara skicka lite styrkekramar till dig, förstår att det är tufft ibland, men du verkar vara en jättebra och klok mamma!

*kram, kram*

OJ, det låter som en tuff liten dam ni har...
Till viss del känner man ju igen det där, vi har med en bestämd liten herre som blir ett år om två veckor...
Han kan med gallskrika om han inte får sin vilja igenom, eller om man tar bort honom från något farligt osv...till ingen nytta såklart, jag håller fast vid att ett nej är ett nej (hur jobbigt det än är att lyssna på ett galltjutande barn
Bitas, eller testa att bitas det har han med försökt att göra (mest på mig faktiskt) i omgångar, då säger jag bestämt nej, aj aj och sätter upp fingret. Då brukar han hånflina ibland (då kan man bli tokig!) Men eftersom han slutar i omgångar så känns det som det någonstans har gått in. Tror att det är så att precis som din dotter, den personen som barnet är mest med (och ger flest regler och förmaningar att följa) får också utstå dessa tester av gränser som de utsätter en för.
Vad du ska göra med att hon donkar huvudet...det vet jag faktiskt inte...det borde ju göra ont...vad händer om du ignorerar det? D v s hon har lärt sig att det får uppmärksamheten från dig (som hon vill ha), men det låter ju hemskt...svårt att säga, man vill ju inte att de ska göra sig illa, men samtidigt borde det ju finnas en gräns för när hon slutar. Om du "försöker" att ignorera det och bara prata med henne, inte ge med dig utan stå fast vid det du sagt?
Lycka till!

Hej, hej.

Jag tror att Goteborgstjejen sa nagot jatteviktigt. Din dotter _vagar_ vara arg med dig. Det ar jobbigt, men se det som ett privilegium. Hon forsoker saga nagot.

Jag kan halla med BVC lite nar de sager att straff inte ar sarskilt nyttigt for sapas sma barn, men om det inte funkar att avleda med andra leksar och hon faktiskt kan fa fysiska skador av sitt bankande med huvudet i olika stallen, sa kanske det kan vara en ide att i alla fall flytta henne till en sang eller nagot sant stalle dar hon inte far blamarken om hon slar sig. (puh, lang mening ).

Kanske att hon ocksa kanner att du ar trott och inte riktigt dig sjalv nu nar du ar gravid?? Det kanns konstigt och hon vet inte riktigt varfor eller hur sa ar fallet.

Jobba pa, jag tror att dagis kan vara jattebra for henne. Hon verkar vara en social liten tjej som gillar mansklig interaktion.

Du har det tufft det hör jag. Mitt råd till dig är: inred en myshörna med madrass på golvet. Sätt upp en madrass på väggen också om det är nödvändigt och sen lyfter du dit din dotter när hon får ett utbrott. Sätt dig på sidan om och vänta lugnt. Min äldsta dotter (19 mån) har alltid haft en egen bestämd vilja och samtidigt har hon en "drama queen"-sida. När hon var liten bebis grät hon sällan så när hon väl skrek rusade vi till undsättning som ett skott. När hon var kring ett år, ungefär i samband med att hon fick syskon, började hon få utbrott när hon inte fick som hon ville. Hon kastade sig baklänges, sparkade och skrek. Det var nästan bara med mig hon fick utbrott. Jag vet inte om det har något samband med att hon fick syskon, men jag har aldrig märkt av någon avundsjuka annars. I många månader försökte jag hålla om henne och lugna henne, tills jag fick nog för någon vecka sedan. Jag började misstänka att hon mest sökte uppmärksamhet, så istället lyfte jag över henne på en madrass på golvet och satte mig på sidan och väntade. Eller började läsa högt för lillasyster. Oftast lugnar hon då snabbt ner sig och då tar jag henne i famn. Nu har hennes utbrott minskat ner ordentligt. Det gäller dessutom att vara konsekvent och välja sina strider. Ibland får man prova på en ny taktik.
Min dotter är och har alltid varit mycket aktiv och också väldigt social och skulle kanske trivts bättre på dagis ett par timmar om dagen så det är kanske en bra idé för dig. Du måste ju hinna ägna dig åt den lilla också. Min minsting är en tålmodig, sprudlande glad tjej som tack och lov inte verkar ha något emot att mamma ibland får ägna mer tid åt storasyster.

har läst igenom inläggen, när jag sitter här & tänker ¨på hur jag ska fixa den här situationen, så har jag hopp. men när det gäller, så känns det hopplöst. Som nu i morses, precis efter pappa hade gått till jobbet, fick hon sitt raseriutrbrott, det räckte med att hon såg tv-kontrollen jämte mej i soffan, lite under min stora mage, som jag sedan la bakom ryggen, blev hon arg igen. tog upp henne flera gånger, bestämt, "NEJ"...och så satte jag henne ner på mattan i hennes rum, fick upprepa säger 20 gånger, men blev ännu mer hysterisk & arg, känns som att hon har nån rädsla inom sig, och när jag hänger rösten känns det som att det blir ännu värre juh...slutade med att jag fick hålla fast henne, men lyckades inte där heller, satt nog iof i 5 min, för det kändes som att detförvärrades, släpte henne sen gick hon sin väg i rummet och blev lugn... verkar som hon hade bitit sig i läppen oxå i alla ilska...USHA, vad jag tycker det här är hemskt...men nu är hon lugn iallafall...men så synd att en morgon ska börja så, för det känns inte kul att göra något...blir så fruktansvärt nedstämd, och tappar all glädje.......FAN!!!!!!!!!!!!!!

Har försökt att läsa så mkt som möjligt om barns raseri utbrott, frustration osv...för att få reda på vad det är som är fel, varför det är så här...men känner att ajg inte får nog tillräckligt svar från böckerna heller.

När en dag börjar så här så känns det meningslöst.

Hej Vadden! Grattis till graviditeten och din underbara, viljestarka, sociala, och intelligenta dotter. Så skulle jag vilja se det. Har en son på 15 månader som har en del beteenden gemensamt med din dotter. Han har bitits (bara mig), skriker när man ska byta blöja, massakrerar våra blommor, skriker i bilen, slingrar sig som en ål i famnen och bara gallskriker i sängen när han ska sova. Han är inte alltid så här och nu för tiden är det faktiskt mindre och mindre. Och alla andra runtom säger "han är alltid så glad, vilken solstråle". Och det är han, men hemma kan han verkligen testa gränserna. Hans pappa är hemma med honom nu och kommer vara rätt länge, så som tur är testar han oss båda och inte bara mig. Jag kan vara väldigt bestämd när jag känner mig trygg i det jag har bestämt, men ibland blir jag osäker och det märker han direkt och det hjälper verkligen inte.
Det är bra att du pratar med BVC, de har hjälpt oss, men jag tror helt klart din dotter är stor nog för att börja lära sig konsekvenserna av sitt handlande. Hon verkar ju fatta rätt mycket. Kanske inte genom att straffa henne med något som hon inte förstår, utan just att lära henne konsekvenserna. Biter hon dig när hon är i famnen, kanske hon ska ner på golvet och att du sitter bredvid tills hon har lugnat sig. När hon lugnat sig får hon komma till din famn, för jag tror inte hon behöver tröst om hon är arg, utan att lära sig att lugna sig själv. Jag vet inte riktigt vad som passar er, men jag tror att du vet rätt bra själv. Du verkar fundera mycket på det här. Fast man kanske inte ska tänka för mycket heller. Vissa saker får hon bara acceptera, som t.ex. att blöjan ska bytas. Ang. det som hände på morgonen kanske hon bara skulle ha lyfts ner från soffan när hon började skrika och sedan fått lugna ned sig. Jag vet inte om det skulle ha funkat eller om hon bara blivit argare.
Det är så svårt att råda via nätet och jag är verkligen ingen expert själv och vill inte framstå som bättre än någon annan. Vi gör alla så gott vi kan. Vill bara skicka styrkekramar och säga att du inte är den enda som har ett sånt här barn. För mig kanske det är lättare eftersom jag själv var rätt envis som liten och kan känna igen en del hos min son. Jag tror att det är viktigt att hitta något sätt som fungerar redan nu när de är små, för sen blir det nog bara värre. Kanske orkar ni satsa 150% nu sista veckorna innan nästa bebis (samtidigt ska du ju vila upp dig och ta hand om dig).
Lycka till!/Malin

Vet inte svaret men tror att den tiden ni har tillsammans nu blir mer kvantitet än kvalitet och tror helt klart att hon behöver "dagis" för att ta mer vara på tiden med dig. Hon verkar vara en tjej som behöver tydliga regler och mycket aktivitet. Som någon annan skriver är det dig hon tar ut allting på för det är dig hon vågar göra det med. Tycker inte du ska ha dåligt samvete för dagis utan se det som att hon i flera timmar förmodligen inte kommer att ha en massa utbrott och att det säkerligen kommer ta lite tid innan hon får ett när hon väl kommit hem. Jag tror även att hon kommer att fortsätta testa dig mest och att du därmed måste vara MYCKET tydlig i allt du gör och säger.

Att hon skolas in på dagis samtidigt som hon får ett syskon kanske inte är ett drömläge, men jag tror ändå att hon kommer att trivas mycket bättre med dagarna och dig om hon får "vara borta" några timmar om dagen. DU kommer att orka mycket mer också.

Stor kram och lycka till. Det finns ju även barnpsykologer man kan ringa till för råd.

Jag håller med om att det är hemskt när morgnarna börjar med raseriutbrott. Jag känner igen det tyvärr, men jag vill ändå ge lite hopp till dig. Nu har min dotter inte haft ett utbrott på flera dagar. Det känns helt otroligt att hon bara slutat rakt upp och ner så snart jag börjat ignorera henne när hon sätter i gång att vråla. Hon kan lägga sig ner på golvet och börja skrika med en upprörd uppsyn, men så fort jag vänder ryggen till och inte låtsas höra henne slutar hon mitt i vrålet och hittar på något annat Är din dotter väldigt pappig annars? Min dotter blev väldigt pappig under tiden jag var gravid redan. Jag tror hon kände av att jag förändrades, blev tröttare, samt att min man tog över mycket ansvar pga av min situation. Sedan jag slutade amma lillan och pappa kunde börja ta mer ansvar för minstingen har storasyster blivit mer mammig igen, eller snarare duger mamma nästan lika bra som pappa nu. Ett tag var det bara pappa som fick byta blöjan, klä på och natta henne, men nu går det lika bra med oss bägge. Jag tyckte också att det kändes hopplöst ett tag, men nu är allt ljusare igen...peppar peppar..
Alla tycker också att vår tjej är så glad och framåt och har svårt att förstå hur ilsken och envis hon kan vara med mig. Det är bara att bita ihop, behålla lugnet och vara konsekvent, men bestraffningar som att sitta för sig själv tror jag inte så mycket på med så små barn, fast det kanske är lätt för mig att säga när min dotter ju aldrig varit våldsam mot mig. Hon kan däremot också bli helt galen om jag höjer rösten så jag försöker att alltid säga ifrån på ett mjukt men bestämt sätt. Det är svårt att veta vad man ska göra. Man vill ju inte hämma dem så att de blir rädda för att visa känslor och jag håller med den som tidigare sa att det är viktigt att de lär sig att lugna sig själva.
Jag håller tummarna för att det lugnar ner sig snart hos er också!