Acceptera att aldrig kunna få barn

Idag valde min sambo att separera från mig och det är egentligen helt ömsesidigt då vårt förhållande varit som en berg-o-dalbana (eller kanske så som de flesta har det??).
Vi har levt tillsammans i fyra år och förlovade sedan starten. Efter två år insåg vi att vi ville ha barn i vårat liv och min barnlängtan exploderade ut med ständiga ägglossningstester, gravtester, noja, tårar vid varje mens mm. Det gick inte så bra, två tidiga missfall och fortfarande inget barn. Närmar mig 40 årsgränsen med stormsteg och vi står i kö för IVF.

Och nu ska vi separera.

För mig innebär det att jag aldrig kommer att bli mamma, ofrivilligt och det gör så ont.

Visst är det inte förnuftigt att skaffa barn med en man som inte man vill leva med.
Visst är det inte bra för barn att leva med frånskilda föräldrar
Visst finns det 1000 skäl att det inte är bra att skaffa barn tillsammans.

Men jag kan inte hjälpa det för förnuft och barnlängtan går liksom inte ihop.
Avundas alla mina väninnor som ler och gosar med sina barn...

Trist dag.