Acceptera att aldrig kunna få barn

Idag valde min sambo att separera från mig och det är egentligen helt ömsesidigt då vårt förhållande varit som en berg-o-dalbana (eller kanske så som de flesta har det??).
Vi har levt tillsammans i fyra år och förlovade sedan starten. Efter två år insåg vi att vi ville ha barn i vårat liv och min barnlängtan exploderade ut med ständiga ägglossningstester, gravtester, noja, tårar vid varje mens mm. Det gick inte så bra, två tidiga missfall och fortfarande inget barn. Närmar mig 40 årsgränsen med stormsteg och vi står i kö för IVF.

Och nu ska vi separera.

För mig innebär det att jag aldrig kommer att bli mamma, ofrivilligt och det gör så ont.

Visst är det inte förnuftigt att skaffa barn med en man som inte man vill leva med.
Visst är det inte bra för barn att leva med frånskilda föräldrar
Visst finns det 1000 skäl att det inte är bra att skaffa barn tillsammans.

Men jag kan inte hjälpa det för förnuft och barnlängtan går liksom inte ihop.
Avundas alla mina väninnor som ler och gosar med sina barn...

Trist dag. 

Nej jag tror inte så var fallet. Däremot tror jag att våra försök till att skaffa barn tärde extra mycket på förhållandet. Vi pratade många gånger om att kunna ha ett bra liv utan barn- om det nu inte funkade för oss. Men nu fick jag varken man eller barn....lose, lose

Om det är så du tolkade min rubrik så ber jag så hemskt mycket om ursäkt om jag ställde till det för dig i ditt huvud. 

När man läser vad vissa skrivit så verkar det för en del vara så lätt att ta beslutet att göra insemination eller IVF som singel. Jag kan förstå att man tar det alternativet om man är rädd för att annars aldrig få barn. Det jag reagerar på är att en del verkar "ta så lätt på det". För mig skulle det vara jättesvårt att ta det beslutet. Först för att barnet aldrig får en pappa och sen för att jag biologiskt får barn med någon som jag inte har en aning om hur personen är. Jag har själv gjort något som inte är helt rätt mot mitt barn. Jag har skaffat barn med en man jag inte älskar och vi kommer så småningom också att separera. Men jag gjorde det inte lättvindigt. Jag tänkte på det i princip dygnet runt i fem år innan jag tog steget och gjorde det. Och mådde skitdåligt alla dessa fem åren jag funderade och ändrade mig två gånger om dagen. Inte sunt det heller men det måste väl finnas en medelväg mellan att inte fundera alls och fundera för mycket. Jag och min sambo har varit ihop i många år nu och han visste hur jag kände och gick med på det. Hade jag bara tänkt på mig själv hade jag försökt direkt och sen separerat. Men det tog många år innan jag kunde göra så mot ett ännu ofött barn men till slut "gav" jag mig själv tillåtelse. Men jag ville heller inte att separera direkt utan att barnet skulle bli minst två år och så är det...så jag lever fortfarande i ett dåligt förhållande. Det blir en sorg för mitt barn att ha separerade föräldrar. Så är det! Men det är heller inte bra att leva i ett hem där föräldrarna inte har kärlek till varandra.. Så det är inte det att jag inte förstår att man kan ta beslutet att göra IVF eller insemination som singel. Längtan efter ett barn kan vara otroligt stark. Det jag inte förstår är att det verkar "så lätt för vissa" att ta det beslutet. Som att det "bara är att skaffa sig ett då". Men det verkar vara praktiskt för en själv att inte fundera så mycket.

Till TS vill jag bara skriva att jag förstår din stora sorg. Hoppas det ordnar sig för dig på något sätt så att du får ett älskat barn. Förutom alternativet med en man eller insemination/IVF som singel finns ju också adoption. Kram!  

Ja, barnet kanske får en man som tar papparollen men det är ju inte säkert. Och frågor om ens biologiska ursprung brukar dyka upp för alla. Även adopterade. Men visst barnet kan säkert klara sig bra utan en pappa också. Men det är i varje fall en viktig person mindre som inte är säkert att barnet får i sitt liv.
 
Naturligtvis ångrar jag inte mitt  barn. Jag sa att jag velade länge för barnets skull, det etiska i det, inte för min egen skull. Men det är jobbigt att leva i ett dåligt förhållande, det är det. Jag skulle hellre vilja ha barn med en man jag älskar och ha en kärnfamilj. Så visst är det en dröm jag måste överge. Men jag är tacksam varje dag för mitt barn.

Om du läser mitt inlägg ordentligt så borde du förstå att du inte behöver förklara för mig hur stor sorg man kan få om man måste leva utan ett barn...

Okey, är det inte enkelt för dig att ta sådana beslut, som du skriver så är vi överens. Jag kan som sagt förstå att man tar sådana beslut men det jag inte kan förstå är att en del verkar tycka att det är ganska enkelt. Annars skulle t ex inte knappt 30 singlar låta sig insemineras. Man skulle ge det lite mer tid att få chans att träffa någon.

Men det jag har märkt är just det att en del som "gör det enkelt" reagerar starkt på om någon pratar om de negativa aspekterna t ex inte ha någon biologisk pappa. Jag menar jag blundar inte för de negativa aspekterna det blir för mitt barn, separerade föräldrar. Jag hoppas hon förlåtar det, för jag önskade mig ett barn så mycket. Jag förlåter mig själv för det men det tog länge innan jag kunde ta steget. För länge iofs... Samma med insemination om man gör det. Man blundar inte för nackdelen men hoppas att barnet förlåter det för att längtaan efter barn var så stark. Fördelen är ju att barnet inte behöver bo i två hem som med separerade föräldrar. Jag ville dock ändå hellre att mitt barn skulle ha en biologisk pappa att träffa.