Varför behandlar han mig så respektlöst?
Så här beter sig min sambo mot mig. Kan någon förklara varför en människa beter sig så här? Jag vill gärna höra från män som betett sig på liknande sätt. Hur tänkte och kände ni? Varför blev det som det blev? Mitt inlägg är långt men jag hoppas ni orkar läsa hela.
I våras började min sambo prata om att han inte trivdes med var vi bor och att han ville att vi skulle flytta. En flytt för mig skulle innebära att jag måste byta jobb, något jag inte vill. Jag har ett mycket speciellt jobb och skulle inte kunna hitta något liknande på det nya stället. Jag har heller ingen lust att flytta från huset vi bor i nu. Han hade ganska långt framskridna planer på att vi skulle flytta och flera argument, som att skolorna var bättre dit vi skulle flytta, och att husen var billigare och vi (speciellt han) skulle kunna jobba mindre men ändå få mer pengar över till semesterresor och annat. Han skulle ha möjlighet att behålla sin nuvarande arbetsgivare även efter flytten. Till saken hör att han har två andra barn vars mamma bor i samma stad som vi. Hon varken kan eller vill flytta med till det nya stället. Hon är rätt jobbig och har en del psykiska problem, och barnen bor hellre hos oss än hos henne. Problemen med exet har periodvis varit väldigt stressande för oss, inte minst för deras gemensamma barn, och flera olika myndigheter har varit inblandade (polisen, soc, BUP osv). Han blev ganska besviken när jag inte alls var sugen på att flytta eftersom jag ibland uttryckt intresse för att bo mer lantligt. Andra dagar kunde han prata om väldigt avancerade renoveringsprojekt för vårt nuvarande hus, som t ex att tillverka egna blyinfattade fönster.
Tidigare har han också pratat om att han inte är nöjd i vårt förhållande, bland annat inte med vårt sexliv. Han tycker att jag verkar ointresserad (vilket inte är sant, men jag kanske inte är så passionerad heller som han uppenbarligen skulle önska). Jag har tänkt att anledningen till att sexlivet kommit på undantag är att vi är mitt uppe i en intensiv småbarnsperiod. Jag har varit gravid eller ammande under minst hälften av vår tid tillsammans och upplever dessa perioder som riktiga lustdödare. Han har också varit sur över att jag jobbat mycket och kommit hem sent de dagar jag inte hämtar på dagis och att det för honom framstår som att jag inte vill umgås med min familj. Fram till för ett år sedan var det jag som lämnade samtliga dagar och hämtade hälften av gångerna, och därför hade jag svårt att få ihop timmarna utan att jobba på kvällen. Till saken hör att jag har ett jobb där många i min position lägger 50-60 timmar i veckan på jobbet. Nu har vi en mer jämn fördelning av hämtningar och lämningar, eftersom han bytt arbetsplats och inte behöver åka lika tidigt på morgnarna längre. Han är också väldigt sur över att jag klagade på att han snarkade och till slut valde separat sovrum eftersom jag måste få sova för att inte gå sönder med ett krävande jobb och flera barn. Hans svar när jag påtalade att det var ett problem för mig att han snarkade var typ "Men se till att somna snabbare då. Många andra står ut med snarkande partners, det är normalt.".
Efter att jag blivit gravid med vårt tredje barn (som inte var planerat) blev han påfallande kall mot mig och verkade försöka ignorera graviditeten. Han tog inte hand om mig som han gjort under de andra graviditeterna. Vi slutade helt ta på varandra. När jag bad honom göra vissa saker, som att fixa så att vi kunde få ut den trasiga tvättmaskinen och in den nya, blev han märkbart irriterad. Han irriterade sig på allt möjligt, som att jag letade för länge efter dörrnycklarna eller ägnade för mycket tid i trädgården. Han var också arg på att jag (höggravid med svårigheter att gå i trappen) inte hjälpte till med en renovering av ett rum, en renovering som blev, på hans initiativ, mycket mer avancerad än vad som varit planen från början. För ett par år sen var han också arg för att jag inte hjälpte till att fixa med diverse ytrenoveringar, framförallt rummen till hans äldre barn (jag har gjort en del saker i de rummen, t ex satt upp gardiner och tätat fönster, men jag hjälpte inte till att tapetsera eller sätta upp väggar. Jag passade barn istället så jag tyckte att jag gjorde nytta ändå). Han är också fortfarande arg för en lista jag gjorde på en del av saker som behövde göras i huset när vi flyttade in där han anser att jag gjorde knappt något av det jag sagt att jag skulle göra (jag håller inte med). Listan tillkom naturligtvis eftersom jag tyckte att det fanns en oöverstiglig massa småprojekt att göra och min sambo inte verkade vara medveten om dessa. Hela bråket om renoveringarna känns för övrigt rätt absurt. Jag kan peka på renoveringar jag gjort i vartenda rum (tätat fönster, bytt kranar, spikat fast lösa lister osv). Det är som att renoveringsgrälen egentligen handlar om något annat.
Precis i slutet av graviditeten blev han mer hjälpsam. Han jobbade deltid och tog nästan alla hämtningar och lämningar. Under den tiden var han ofta borta på helgerna. Han brukade ta med sig barnen och hälsa på kompisar. Jag var väldigt trött, hade ont, och ville gärna vila hemma.
Nu i somras sa han också att han inte tycker att vi har roligt tillsammans längre och att vi blivit mer som kompisar. Vi pratade mer och till slut, efter att jag gissat det, berättade han att han har ett annat förhållande. Detta har pågått under en tid, kanske ett år. Han sa samtidigt att om vi flyttar så avslutar han det förhållandet (trots att flytten innebär att vi flyttar närmare den stad där den nya kvinnan bor). Vid andra tillfällen säger han att han vill bo själv och inte vänta längre med att leva det liv han vill leva. En av de "kompisar" mina barn hälsat på under helgerna och sovit över hos har uppenbarligen varit hans nya kvinna.
När jag berättade hur oerhört sårande det är att han tagit med våra gemensamma barn bakom min rygg till sin hemliga andra kvinna sa han inte ens förlåt utan tyckte att jag skulle föreslå hur han skulle göra istället. Själva otroheten är också sårande naturligtvis, men detta att ta med barnen tycker jag spräcker alla gränser. Han har faktiskt aldrig sagt förlåt till mig för någonting, inte ens när han gjorde mig fysiskt riktigt illa en gång (oavsiktligt, genom ren klantighet). Istället blev han provocerad av att jag blev arg på honom.
Jag känner mig väldigt respektlöst behandlad.
Min sambo har naturligtvis många bra egenskaper också. Han är bra med barnen till exempel och vi har många intressanta diskussioner om allt möjligt.
