Hur ändrar jag mina känslor för styvsonen?
jag har alltid älskat barn, har jobbat på dagis i några år just för att jag älskar barn.
Min klocka för egna barn väcktes runt 13 års ålder och alla förhållanden jag hade under tonårstiden var med killar som inte ville ha barn på en 10 års period om inte alls..
Jag bad varje dag om att få bli gravid och få behålla de och inte förens när jag var 20 år gammal så blev jag gravid med min dåvarande pojkvän.
Olyckligtvis så fick jag reda på det någon dag efter att vi gjort slut och flyttat ifrån varran.
Jag sa till honom att jag vill behålla iaf men när det kom till honom så var tanken på att bestämma lika med 0. Jag blev tvingad till en abort och jag jag grät dagar in och dagar ut, till och med så planerade jag mitt självmord i huvudet fast jag innerst inne visste att jag aldrig skulle våga göra de..
I vilket fall som helst så träffade jag en ny kille bara några månader efter som var mannen i mitt liv, han hade även en son på 2 år och jag älskade mitt nya liv som styvmamma och flickvän till en underbar man.
barnet bodde hos oss varranan vecka och jag tog allt ansvar över pojken så hans pappa behövde aldrig lyfta ett finger. Jag handlade kläder skor ytterkläder leksaker mat blöjor name it, nästan så att jag tog över föräldrarollen.
I dagens läge ångrar jag mig för det är inte mitt barn det är faktiskt min mans barn och han har faktiskt en egen mamma.
Jag kan förstå idag varför pojkens mamma var irriterad på mig för hon lämnade ju inte pojken till sin pappa utan till mig.
När vårat gemensamma barn föddes så såg jag allt klart, allt vad pojkens mamma varit grumse över och jag har släppt mycket ansvar till pappan nu. Visst jag gör mycket men nu anser jag att det inte är mitt barn alltså inte mitt huvudansvar.
Jag styr inte dagsutflykter längre utan låter pappan få knåpa ihop något i sitt huvud om vad som kan tänkas vara roligt för sin son.. Tyvärr blir det aldrig något och jag vill inte vara den som känner sig dum för att jag inte gör något..
Jag kan åka iväg och göra saker med våran dotter, observera nu att vi gör inga direkta roliga saker utan hem till min mamma på fika, åker och handlar mat, åker till stallet osv för hon är bara 1 år och roas av det mesta till skillnad från min styvson på 5 år som är mer vild än tam och som inte roas av så mkt..
Till saken hör oxå att jag är uppväxt och uppfostrad så att testa själv först annars lär du dig inte men min styvson är så lat, det är inte hans fel för alla gör allt åt honom.
Han kan inte bre sin egna smörgås, inte dela sin mat på tallriken, inte ta på sig strumpor eller knäppa knappen på byxorna.
Han kan heller inte torka sig när han varit på toaletten och inte äta ordentligt vid matbordet utan att kladda mer än syster på 1 år..
Jag har under 3 års tid försökt, hela tiden du kan själv, testa annars lär du dig inte och trotts alla 264485969674 ggr jag sagt detta till min man så hjälper han honom iaf och även hans mor och mormor och farmor, han blir till och med matad.
Varje gång någon hjälper honom så springer han fram till mig och säger hånfullt " haha bla bla hjälpte faktiskt mig" detta trotts att jag 3 sek innan sagt du kan själv.
Han är även så "vild"att han kan aldrig vara still, han kan aldrig leka lugnt och fint i sitt rum eller med sin syster utan måste springa låta hoppa kasta saker grina så fort han inte får som han vill.. Han kan aldrig vara själv utan svansar kring våra ben hela tiden vilket ger mig panik..
Jag kan heller inte förstå, när jag tvingas sitta hemma för pojkens pappa jobbar och ringer till mamman och säger du jag är bortbjuden kan du hämta din son så får jag nej till svar, jag sitter då fast hemma med någon annans barn..
Nu vet jag att många utav er kommer att säga, " men han är ett barn" du är hemsk" " Du valde detta från början" bla bla bla jag vet och det är just därför jag skriver detta för jag vill ändra hur jag känner för honom.
Nu är han en jobbig skitunge som aldrig kan göra något själv och som hånskrattar åt mig när han får som han vill av någonannan. Drygt att vara fast med någon annans barn och så fruktansvärt tråkigt att alltid få höra att " du tkr inte om mitt barn som du tkr om ditt barn" nej mitt barn är mitt barn och jag kan aldrig älska någon annans barn på samma sätt som mitt och absolut inte som dens föräldrar men det betyder för guds skull inte att jag inte älskar barnet för det gör jag men jag är så trött på de och önskade han bodde hos sin mamma på heltid!
Hjälp mig att hitta tillbaka till mina gamla känslor där jag tyckte om att han kom till oss varranan vecka!