någon som känner igen sig? omotiverad.

Ja, faktiskt så känner jag igen mig! Att längta till helgen - men sen är inte helgen något särskilt. Längta till sommaren - men då är det för varmt. Osv. Vet inte om det kanske handlar om att inte kunna leva i nuet, en slags verklighetsflykt, som att se på film eller läsa en bok, man förflyttas någon annanstans, bort från verkligheten och problemen. Har själv ibland en känsla av att inte kunna förändra det som är dåligt i mitt liv.

Nu är min verklighetsflykt att jag vill flytta, kommer bli en riktig kalldusch eftersom det troligen inte kommer förändra så mycket som jag föreställer mig, men sitter dagligen och kollar utbudet på Hemnet och fantiserar. Ett annat problem är att jag har beslutsångest och är rädd att välja fel i alla situationer där val ingår. Så hur ska man välja vart man ska flytta...?? 

Usch, ja, det är min stora rädsla: att bli gammal och bitter för att jag inte "levt", inte vågade känna, göra saker, säga saker...

Att människor med alkoholberoende ska behöva utstå att kallas för alkiskärring eller liknande är en av anledningarna till att människor inte söker hjälp för sina problem!!! 
Lite  tråkig formulering av dig TS.
Känner med dig dock, jag har själv haft problem med motivationen... Kanske är du deprimerad? Gå till VC och prata.
Lycka till...

Det kan bero på add ?

Ingen aning. Tycker att jag lever mycket genom min fantasi och mina dagdrömmar. Är föräldraledig nu och det är jättejobbigt när jag inte har så mycket "egentid" eftersom jag då inte hinner tänka + att jag är hemma istället för jobba, det är också värre.

Hej! Jag kommer in imorgon och skriver med, är så trött nu. Men jag känner igen mig i mycket av det du skriver, och jag håller på att utredas för ADD. Har du någon kontakt med psykiatrin eller så?

Hej!

Jag är lite som dig, dock inte fullt ut att jag längtar någonstans alltid. Har jag roligt är jag ofta i nuet men efter en stund kommer tankarna på vad man ska göra sedan.

Iallafall jag har ADD, jag är omotiverad får inget gjort, ses utåt som väldigt lat och slarvig (tror jag iallafall), tex på jobb så tröttnar jag (nu menar jag inte vanlig trötthet utan mer extrem trötthet  på själva jobbet) efter kanske sex månader ungefär. Har bytt jobb en del under min yrkesbana.

Det är lite som att nyhetens behag är extra intressant och just då blir jag driven när det dyker upp något nytt, för att väldigt fort tröttna och så blir det inget med något.

Fråga gärna om det är något du undrar över!

Är nu testad för ADD och har inte det..
Antar att det är nån slags depression...

Jag tycker det ni beskriver låter ganska vanligt och jag tror mer eller mindre alla människor upplever det här imellanåt. Varför ska man kategorisera så mycket som Add och adhd eller kanske bipolär eller något annat. Det är liksom normalt att det går upp och ner i livet och ibland fastnar man där nere och mår man dåligt länge kan det utvecklas till någon depression. Såklart många har diagnoser och du kanske har det också Ts men samtidigt tror jag det är vanligt att man är nere att känna igen sig i var och varannan diagnos. Har att göra att man kanske är mer negativ och bitter en vanlig och känner sig fel på något sätt. 

Vet inte vad jag ville få fram mer än att det faktiskt är normalt att ha dippar och känna sig omotiverad. Av olika anledningar kan man ibland hamna på fel bana i livet och det är då man kan behöva hjälp utifrån. Det är normalt att må dåligt ibland, inte kunna ta beslut och tänka negativt. Man behöver inte vara sjuk bara för man mår dåligt. 

Jag tänker depression. Jag blir sådan när jag är "lätt" deprimerad, som nu. Jag går i terapi som har hjälpt mig med att mildra oro, ångest och panikattacker och jag ligger inte längre hela dagen i sängen och gråter som när det var som värst. Men bristande motivation har jag fortfarande och problem med stress och oro. Jag hoppas terapin ska hjälpa mig vidare med de problemen och med motivationen också! För mig hjälper det annars att göra saker, även om de är små, att komma igång med något litet vad som helst gör det lättare att fortsätta. Och jag känner mig mycket nöjdare och gladare på slutet av dagen när jag gjort något. Att du inte kan uppskatta det du gör och att allt är dig likgiltigt låter precis som depression, inget spelar någon roll när man är deprimerad.

Om du går till din vårdcentral och pratar med din husläkare kan du nog få göra ett test, om han/hon tror att du är deprimerad kan du få en begränsad period KBT på recept, så är det här i alla fall. Jag har valt att betala själv istället och gå i psykoterapi under längre tid istället då jag hade en del bagage. 

Jag skrev #19 också!
Min depression började som du skriver med ointresse. Jag vet inte hur det gick till att det sedan blev så dåligt men jag antar att jag inte reagerade så mycket på att det blev sämre eftersom allt ändå var likgiltigt?