Djurisk uppfostran?
Hm... hur ska jag uttrycka mig?
Både jag och min pojkvän är väldigt skeptiska gentemot att skaffa barn. Nu vore det inte aktuellt just nu även om vi ville, men ingen av oss har någon särskilt stor lust till att skaffa barn.
Det kan ha att göra med att vi båda är teriantroper. Jag har dagdrömt om att ifall jag kunde föda ungar av "våra arter", då skulle jag göra det. Men jag är inte särskilt sugen på att ha en människounge att oroa mig för.
Tills tanken slog mig... jag hade antagit att jag skulle behöva dölja "mitt sanna jag" för ett barn. Det skulle ju förstås bli jättejobbigt. Men vad skulle hända om jag gjorde det som kändes naturligt istället?
Vore det etiskt försvarbart att uppfostra ett barn på det sättet att jag skulle morra istället för att skrika "nej!" när barnet gör något fel? Att slicka ren en nyfödd unge? Pappan som spinner när han håller i barnet för att lugna det? Att både sjunga och yla med barnet, beroende på humör? Leka med barnet på vargvis? Lära den från tidig ålder att människan bara är en art av många?
Hm... för ett litet vilddjursbarn kan jag möjligtvis tänka mig.