Lillebrorsfaster

Äldre 4 Jun 21:01

51 svar

Fler ofrivilligt barnlösa i Stockholm?

MariaMaria01 skrev 2013-05-28 18:54:03 följande:

Hej, får jag hoppa in här:)?

Jag är 31år och jag och min kille har försökt bli gravida i 1,5år utan något resultat. Känner igen mig så i era historier. Jag har gått från exalterad att försöka skaffa barn, till orolig att inget hände, till besatt och ångestfylld vardag fylld med ägglossningstest och tillslut till acceptans - jag är helt enkelt inte en av dom kvinnorna som blir gravid lätt tyvärr.

Precis som ni skriver så blir alla vänner och bekanta gravida omkring mig. Så glad för deras skull. Men deras glädje är min sorg. Jag och min kille gick utredning april som visade inga direkta "fel" på oss. Vi står i kö för ivf som kommer ske runt oktober/november! Någon annan som ska göra IVF på Huddinge eller har erfarenhet av IVF.

Utöver att jag är barnlös så är jag en glad ekonom i sthlms stad:) Jag älskar att umgås med vänner, träna, dricka vin och resa (haha låter som en kontaktannons) Ingen av mina vänner går igenom vad jag går igenom (vad jag vet) jag såg denna tråd och tänkte " här kanske jag hittar likasinnade där man kan skratta, gråta och ge varann stöd om det behövs" Mina vänner är underbara och försöker såklart så gott det går att stötta, men om jag hör " slappna av, tänk inte på det, stressa ner, såklart du inte blir gravid när du oroar dig" en gång till...

Värsta kommentarerna för mig är när folk i sin omgivning säger att livet började när de fick barn. Det känns som ett slag i magen.

Någon som känner likadant?

30 år och står i kö för ivf på Huddinge någon gång mellan sept-nov. Vi har försökt i 1,5 år också och blir ständigt "slagen i magen" av människor i min närhet som tycker att man antingen ska slappna av, eller så vet de inget och fäller klantiga kommentarer...

Vin och resor är min stora passion också, förutom min man då! ;)

Följs gärna åt in i ivfens värld! :)

Lillebrorsfaster

Äldre 4 Jun 21:40

#7

Har också en felfri utredning i ryggen. Men har extremt oregelbunden cykel.. Ja, mer och mer introvert blir man. Är just nu lite rädd att springa på ett par stycken som jag vet föder i juni som jag bara inte orkar träffa just nu..känner mig dum, samtidigt som jag bara känner att jag inte orkar...

Lillebrorsfaster

Äldre 4 Jun 22:28

#9

Jag vet inte? Vad gör man? Lider i det tysta! Och ibland intalar jag mig stenhårt att det är sista sommaren som jag kan dricka ett glas vin i lugn och ro, etc etc..med varierad framgång..men tid att fundera har man ju tyvärr, eller tar sig tid iaf;) vi har dessutom efter en väldig massa tjat fått tre pergotimekurer i väntan på ivf. Så nu känner jag mig lite gladare när jag verkar fungera bra på medicineringen och faktiskt får ägglossning..det lilla glädjer en :)

Lillebrorsfaster

Äldre 9 Jun 21:58

#11

Självklart! Vet inte om trådstartaren är aktiv? Men vi pratar på! :)

Oktober tycker jag låter länge..jag skulle få en tid i feb, då hade vi försökt ett år. När de inte hörde av sig så ringde jag direkt och tjatade till mig en tid den 14 feb. Då startade vi vår utredning som innehållit blodprov på oss både, åtskilliga VUL för mig, spermaprov och äggledarspolning. Allt positivt. Men ändå ingen graviditet. Från början av maj var allt detta gjort och vi ställdes i kö för ivf, vilket då alltså ska ta sin början någon gång mellan sept-nov. Jag har innan det läst mycket om pergotime, hormoner som ger ägglossning. Detta ville de inte ge mig först, eftersom jag bland annat har en hög egen äggproduktion. MEN, jag tjatade om att jag ville testa (har haft mens 7 ggr på 1,5 år vilket i min värld inte kan vara en normal äggproduktion). Så, nu får jag det, tre kurer. Inte mer.

Om det är något jag lärt mig på dessa månader så är det att man måste stå på sig. Och se till att något händer. De kommer tyvärr inte göra det åt en.. Jag tycker du borde kunna få en tidigare tid, alt. Byt mottagning!

Lillebrorsfaster

Äldre 9 Jun 22:00

#12

Är det någon dom går i terapi och känner att detta har varit bra? Hjälpt på något sätt?

Lillebrorsfaster

Äldre 10 Jun 10:54

#14

Jag bor i Södertälje och ringde till Gyn där. När jag fick veta att de skulle skicka en tid för att starta en utredning så höll jag koll på vilket datum de sa. Och när det inte dök upp någon tidsbokning så ringde jag igen och sa att jag måste få träffa någon nu, ett år har gått. Så då fick jag en tid ett par veckor senare. Har du googlat på privatgyn i Sundbyberg? Vet att en kompis gick en snabb tid i Jakobsberg efter ett missfall gör att starta utredning..kanske kolla där?

Lillebrorsfaster

Äldre 10 Jun 10:56

#15

Det ÄR jobbigt, och så fruktansvärt ångestfyllt och orättvist när någon som inte ens vill blir gravid i ens närhet..ha inte dåligt samvete för att du känner så!!!! Jag känner likadant och har slutat tänka på mig själv som hemsk för de känslorna!

Lillebrorsfaster

Äldre 10 Jun 11:56

#17

Ases, kan det verkligen stämma?! Låter ju helt galet!! Men det är insemination, inte ivf? Där har du verkligen ett hett tips festival78!!!

Lillebrorsfaster

Äldre 11 Jun 20:08

#22

Ja, jag vet inte vad man ska göra? Ibland känner jag mig helt fine med situationen och positiv och tänker att allt löser sig. Ibland vill jag bara strypa någon - idag är en sån dag. Ledsen, frustrerad, förbannad..allt på en gång! Varför fungerar det för "alla andra"?!?!?!?

Lillebrorsfaster

Äldre 16 Jun 16:28

#25

Hej Vallmo78! Jag håller med dig, ena dagen (behöver inte ens skilja dagar, timmar, minuter räcker!) känns det ok, till att förändras till kaos och helvete! Hoppas verkligen att ditt embryo vill stanna nu!

Har berättat för några av mina vänner, vilket känns skönt. Men vill inte berätta för många, känns skönt att vara "normal" i vissa sammanhang - och inte ofrivilligt barnlös..därför har vi valt att hålla det för oss själva i stor utsträckning. Berättade dock för min bror och hans tjej som har två barn, men det var för att jag var förbannad på plumpa kommentarer i tid och otid, och deras ständiga klagomål över deras begränsade tid som tvåbarnsföräldrar. Tröttnade på det och bad dem tänka efter och vara lite tacksamma över vad de har istället. Det tog kan jag säga! Men ångrar det lite, det är mycket "huvudet-på-sned" och "medlidsamma" blickar.. Ja, vad gör man? Man kan ju inte veta vad som är bäst förrän man provar.

Verkar som att din erfarenhet också är att man måste pusha och tjata för att få hjälp, tråkigt att det ska vara så..

Lillebrorsfaster

Äldre 18 Jun 16:51

#27

Är 30, försökt 1,5 år. Står i kö för ivf sept-november. Du vallmo78?

Lillebrorsfaster

Äldre 18 Jun 17:33

#29

Vallmo78 skrev 2013-06-18 17:12:24 följande:

Jag fyller snart 35 och försökt i drygt 1,5 år och kom igång med ivf sen i mars...
Så konstigt känsla att vara i denna situation! Trodde aldrig att jag skulle hamna här...usch...har varit gravid 2 ggr (11år och 10 år sedan) som slutade med abort. Nu sitter man och suktar efter att vara gravid. Livet har verkligen sina stunder..... Men men vi vet vad vi vill och vi får inte ge upp hoppet!!

Ja, det är konstigt...livet är konstigt! Trodde heller ALDRIG att jag skulle hamna här. Började samtidigt som ett par kompisar och vi skämtade om att vara mammalediga ihop..kul..den ena föder i dagarna, den andra för flera månader sen och en är sugen på nummer två...va fan?!

Har aldrig varit gravid, så jag är naturligtvis orolig att jag inte kan. Men alla prover har ju varit positiva. Fast då vänder man på det, "om allt nu är så bra, varför händer ingenting?!"

Hoppas att det är er tur nu, denna månad! Jag hoppas detsamma. Åt min första pergotimekur i maj/juni, så nu väntar jag på mens (eller hoppas inte på mens såklart) för att starta nästa.

Vad är känslan då, nu i FET-försöket?

Lillebrorsfaster

Äldre 18 Jun 18:32

#31

Vallmo78 skrev 2013-06-18 17:52:06 följande:

Jag ställde samma fråga vid första misslyckade ivf försök. Svaret jag fick var ...Det är otur och det kommer...lugna ner dig...än har ni ju tid!! Va fan!! Tiden rinner iväg och jag är så rädd att det är nåt som de missar! För att varför funkar det inte! Jag är har svårt att köpa när de säger till en " ja...det var väl otur!" men kom igen vaddå otur! Vill gå till botten om orsaken....Ja..du hör ju på mig...jag bör lugna ner mig hihi...

Hoppas verkligen att din mens håller sig undan nu... :) jag hann köra 2 pergotimekurer innan vi fick tid...

Känslan nu är...förutom att det känns skönt att skriva av sig...rätt så lugnt faktiskt. Min mens är beräknad till idag men inte dykt upp än. Är inte hoppfull alls...inte varit från början heller denna gång. Känner inga symtomer mer än att jag är kokar ...är frusen typ av mig egentligen men senaste veckan håller jag på kokar. Känner mig som klimakterietant

Men inga svullna tuttar eller illamående så...jag väntar in mensen...
Blev såååå ledsen förra gången...då kände jag mig gravid som fan...hade alla symtom du kan tänka dig men men....
Vilken klinik går du?

Den gör ju det...rinner iväg..och man blir ju lite knäpp! Det är svårt att lugna sig, det är väl det sista man är bra på när man är allt annat än lugn!

Det är verkligen jätteskönt att skriva av sig, och bolla och älta med personer som är i samma situation. Har en vän som jag pratar med och hon är verkligen fantastisk och låter mig tjata och älta detta. Men fortfarande - hennes son är ett nu, hon förstår inte fullt ut..men det känns faktiskt nästan så på något konstigt sätt.

Ja, det är ju inte givet att man ska må illa och få svullna tuttar. Jag har haft ont i brösten varenda gång som jag lyckats få äl (får det väldigt sällan), denna gång är jag inte hundra på att jag fick äl, av pergotimen. Hade ingen sticka just de dagarna för att jag var bortrest, men jag har iaf inga känningar i brösten. Så visst - då tänds ju hoppet. Men det har gjort det några gånger nu, lite för många gånger för att man ska tro att det faktiskt är något.

Ja, vi får älta och vända och vrida på det här, tills vi lyckas, för det ska vi tamejfan göra! :)

Lillebrorsfaster

Äldre 18 Jun 19:39

#33

Föresten Vallmo78, jag går på sjukhus, men kommer bli skickad till fertilitetskliniken i Huddinge när det är dags för ivf.

Lillebrorsfaster

Äldre 18 Jun 19:43

#34

Wile skrev 2013-06-18 19:36:05 följande:

Hej!

Får man hoppa in här?!
Är 33 o sambon 34 vi har snart försökt i två år.. Vart gravid tre gånger men slutade i ma v 10, mf v 7 o mf ca v 4.. O senaste gången jag blev gravid var början på förra sommaren alltså ett år har gått utan att nåt hänt.. Vi har genomgått en mf utredning under hösten -12 då allt såg bra ut förutom att mitt tsh värde var lite för högt för att lätt bli gravid, men ändå inom normalvärdet. Men fick levaxin o nu ligger värdet jätte bra!
Har fått prova på pergotime nu för att förstärka min egen äl för det har jag.. Är inne på tredje omgången nu andra dagen.. Fick förra och även den här även ovitrelle spruta så ägget ska lossna ordentligt!

Förstår precis allt ni skriver om att ingen förstår! Under året som gått är det 12 stucken på mitt jobb som blivit gravida och fött.. Har varit ett skitjobbigt år o gå omkring o se alla magar som växer..
Har några av mina vänner som vet om hela historien.. Pratar framförallt med en av mina närmaste vänner mest om det, hon är barnmorska och kan ge mig svar på många tankar och funderingar..
Men har ingen som förstår på riktigt känns det som.. Jag tror det är svårt att förstå om man inte själv vart med om det..

Välkommen Wile, vi ältar ihop! :)

Det är det definitivt..svårt att förstå om man inte själv varit i frustrationen. Ibland kan jag känna "nej, nu tar jag en paus, jag skiter i det här, vill nog inte ens ha barn..." vilket håller i ungefär 20 sekunder, sen är man där igen. Man kan liksom inte ta en paus från känslorna och frustrationen. En man kan du skilja dig ifrån, ett hus kan du sälja om du inte trivs..ni förstår vad jag menar, detta KAN man liksom inte ta en paus ifrån. Iaf inte jag. Önskar jag kunde det...tråkigt med dina missfall! Hoppas pergotime är ditt svar!

Lillebrorsfaster

Äldre 18 Jun 21:05

#36

Wile skrev 2013-06-18 20:33:40 följande:

Lillebrorsfaster håller med dig om känslan över att vilja ge upp! Men att man sen stunden efter absolut inte är villig att göra det!!
Jag kan rekommendera Annette Sjösten på läkargruppen Victoria! Det är henne vi gjort vår utredning hos och hon är suverän! Vet dock inte om hon gör alla sorters utredningar när jag tänker efter..
Men hon har iaf hjälpt oss väldigt mycket och har gett oss flera sorters hjälp fast det inte är nåt fel på oss! Levaxinet som fått ner mitt tsh värde, pergotime o ovitrelle o när jag väl blir gravid igen så ska jag få ta fragmin sprutor fram till v 20.
Känns skönt att få vidare hjälp fastän det inte är nåt konstaterat fel!
Vet att många läkare inte bryr sig om tsh värdet och inte förstår innebörden med att det behöver ligga relativt lågt för att lättare bli gravid och även få behålla!! En av mina bästa vänner försöker oxå bli gravid och har ett tsh värde som ligger ganska högt men inom normalvärdet o hon får ingen hjälp..

Har ni kollat era såna värden?

Japp, de tog blodprov på oss bland det första de gjorde. Normala värden, eller var det då i mars iaf. Vet inte om det kan förändras över så kort tid? Men kommer inte ihåg siffrorna som vi fick då? Var bara fokuserad på att allt var normalt.

Bra med tips, men nu väntar vi bara på att få kallelse från Huddinge, så att vi kan börja med ivf, förutsättningen är förstås att vi blir "antagna" - men det ska ju inte vara några konstigheter antar jag? Vi har gått enligt konstens alla regler och ingen av oss har barn sedan tidigare. Jag har aldrig varit gravid. Min man har inga barn - vad vi vet ;) Så jag känner att jag bara väntar nu...igen/fortfarande...

Lillebrorsfaster

Äldre 30 Jun 10:42

#46

Wile skrev 2013-06-19 15:11:28 följande:

Vallmo78 mitt tsh värde låg på 3,0 första gången jag testade i samband med mfutredningen. Sist jag testade för ca 2 mån låg det på 0,92.
Min utredningsläkare sa att man ska ligga under 2,0 för att lättast bli gravid och få behålla.
Jag hade inte heller en aning om det innan hon berätta!

Välkommen guldlock1980!
Förstår helt din känsla av att allt är orättvist!! Jag känner precis då jag med! Man kan liksom inte glädjas åt andra även fast man vill..
Jobbig situation ni befinner er i! Har ni pratat om att adoptera? Gjorde en vän till mig efter att ha fått samma besked som ni. För hennes man kände likadant som din gällande donation.. Men han tyckte det va ok att adoptera.. Varför vet jag inte men han kände så iaf..

Tror att jag hade högt, då kan det betyda att det är det som är problemet med andra ord... Jag måste nog ringa upp den där läkaren och få exakta siffror så jag kan kolla hur det var. Låter ju jättekonstigt att vissa läkare inte bryr sig om det värdet?! Men tack för att du sa det!

Lillebrorsfaster

Äldre 30 Jun 10:44

#47

Vallmo78 skrev 2013-06-20 09:12:01 följande:

Godmorgon alla!
Testade stort negativ imorse så jag kände tyvärr rätt

Har pratat med F-kliniken och de skulle höra av sig nästa v inför kommande beh (troligen skulle det ändras) i aug. Så det känns skönt att inte ha det här i huvudet nu under sommaren. Är jätteledsen och förkrossat men inte som första gången...mer utmattad nu och har gråtit faktiskt i 2 dagar. Men jag förstår inte att det inte funkar!!!! Och blir så provocerad att de inte kan komma med nåt vettigt förklaring

Kommer det någonsin att funka?!
Ikväll kommer min lillebror och hans tjej till oss så jag både vill att de ska vara här och inte!!! Känner mig så uselt människa när jag har dessa tankar...vill bara krypa under täcket och ja...älta hahaha... Men jag vet att det är bra att de kommer så jag/vi slipper tänka på vår fina embryo. Vi ska ha nästa v en liten sorgkväll för den..tända ljus ...

Önskar er tappra tjejer Glad midsommar!
Kramar

Usch vad tråkigt, hoppas du hade en fin midsommar iaf... Och hoppas att du mår bättre nu!

Lillebrorsfaster

Äldre 8 Jul 15:24

#48

Hur går det för er allihopa?! Inget resultat på min första pergotimekur...men skam den som ger sig. Har precis börjat med andra..

Fler ofrivilligt barnlösa i Stockholm?

INNEHÅLL