Barndomsminnen??

Jag hade oxå en jobbig turbulent barndom och minns heller nästan inget, utom några extra dramatiska händelser. Inte en enda jul fram tills jag fyllde 11 minns jag, helkonstigt. Antar att hjärnan vill "skydda" en. Märker jätteskillnad mot mina vänner med "normal" barndom, de minns massor!

Jag har vad folk berättat haft en bra barndom men minns bara fragment mellan ettan och sexan, innan det inte en enda grej.
Högstadiet sitter i som det hände igår dock och gymnasiet är som bortblåst.

Högstadiet var en skitbra period av mitt liv, hatade gymnasiet, var nervös och osäker under mellanstadiet och lågstadiet tyckte jag om, vännerna var snälla, hade en underbar fröken men jag vet jag kände mig som en ailien många gånger då jag var två huvuden längre än mina klasskamrater.

Jag är 30+ och känner mig fortfarande väldigt osäker i "vuxna" sammanhang, vart man ska vända sig med olika ärenden och undrar hur andra kan ha sån ordning i sina liv och hinna med allt.
Småbarn, heltidsjobb, nytt hus, herr-och tjejmiddagar med drinkar och semestrar med andra par.

Jag får itne ihop det men nu spårade jag ur.

Jag har ett enormt bra minne när det kommer till  mycket men många saker är som bortblåsta.
Har aldrig tänkt tanken på att det kan bero på en slags förträngning men det kan ligga något i det.
Jag har bara alltid trott att jag "är sån".

Jag minns inte heller något från min barndom. Minns ingenting som hände före 12, och de minnena är minnen av mobbing av utfrysning. Kanske lika bra att hjärnan städat undan mycket...

Jag har haft en rätt normal barndom skulle jag tro, överlag bra men även med jobbigare inslag.

Tycker det är oerhört svårt att veta när mina minnen är ifrån, och en del vet jag inte om det är saker jag minns själv eller som jag bara hört berättas om många gånger, som sådana där roliga saker jag sagt som morsan upprepat hundratals gånger. Det första minnet jag har en säker datering på är när jag hörde på radio att Palme mördats, då var jag fem för det var i februari -86. Farfar dog när jag var fem, så mitt enda minne av honom är från fem års ålder eller tidigare. Men vi bodde i samma hus och jag umgicks med samma folk från att jag föddes tills vi flyttade när jag var 10, så minnen som "Jag och min bästis leker med Barbie på en brun filt i vår trädgård, det blir kväll och kyligt men jag vill inte gå in fast jag fryser för vi har så kul" kan lika gärna ha hänt innan jag började skolan som under ett sommarlov på låg- eller mellanstadiet.

De flesta minnen jag har från innan jag började skolan är rätt vardagliga saker, hur jag leker med min bästis och andra ungar i kvarteret, saker pappa och mamma gjorde, hur jag är hos farmor, hos mina gudföräldrar, hur jag leker själv med mina leksaker, pratar med grannarna, saker jag var rädd för, prylar vi hade hemma och sånt där. Ofta som små korta episoder, t ex "jag hittar en skalbagge i trädgården som det kryper larver ur och pappa kommer och trampar ihjäl den med träskon" och "jag går runt ensam i trädgården som är full med snö och leker att pulkan jag drar efter mig är en hund".

Detta är ju givetvis inte bra, meen fyfaan va skönt att höra att jag inte är ensam om detta!
Har också väldigt fragmentariska minne från barndomen och merparten är dåliga.
Mina barndomsvänner kan minnas saker jag varit med på men jag har ingen aning va de pratar om ibland.Helskumt!

Men det finns en anledning, jag har levt med "masken på" hela livet och i ständig krigsberedskap, det är helt enkelt en överlevnadsstrategi och jag tror att vi som haft en så katastrofal barndom kan skatta oss lyckliga över hjärnans skyddsmekanismer.

Nu ser vi till att skapa fina minnen från vuxen ålder istället!