Trött på tonåringen

Du beskriver mig som tonåring. Det var hemskt, och nu förstår jag att det måste varit hemskt för min mamma också. Vad du kan göra vet jag inte, jag minns faktiskt inte riktigt hur allt kändes. Men jag minns att jag hatade när mamma frågade om ALLT, jag ville inte dela med mig om allt. Jag hatade när hon försökte för mycket, kände mig av någon konstig anledning äcklig då. Jag ska tillägga att jag under denna tiden led av hemska panikångestattacker, och var deprimerad. Jag skulle hata om min mamma tog upp det, och jag tor faktiskt inte att det hade hjälp. Men alla är olika, och det skadar inte ätt försöka.
Nu har jag en bonus dotter (bor heltid hos oss, har ingen pappa) som är fjorton. Hon kommer till mig och min flickvän och frågar skaker,  tex kärlek, har bra betyg och är väldigt duktig. Hon har egen stil och allt annat man "ska ha". Vad vi har gjort rätt? Ingenting, vi har bara fått en lätt unge. Men det finns fyra kvar, och jag betvivlar att alla kommer att vara lika enkla. 
 

Tack Duntäcke för dina tankar och för att du delar med dig. Fick faktiskt ett tillfället idag att prata lite med henne. Det visade sig att det blev ytterligare en skolkdag idag. Jag fick fram precis det du beskriver panikångest och att hon är deppig.
Jag har ju försökt att hålla henne under mina vingar, beskydda och hjälpa. Jag försår nu att det varit fel då hon inte har behövt agera själv och ta ansvar. Men nu har jag har backat undan och hoppar inte fram som gubben ur lådan så fort det kniper. Jag ställer karav på henne att hon ska ta itu med sin situation. Jag försöker förklara att hon måste försöka ta ansvar för sin framtid. Panikångest... det låter så hemskt. Hon skulle vilja gå här hemma och vänta till polarna kommer hem från sina skolor och skita i skolan helt för att slippa panikångesten. Men det fungerar ju inte så.
Kommer du ihåg hur du kom över din panikångest? vad gjorde du för att övervinna den?    

Vad har vi gjort för att få flitiga tonåringar? Jag vet inte. Kanske är det bara tur. Kanske att de har ganska strikta ramar och alltid har haft beteendekrav på sig. Skulle de missköta sig skulle det direkt påverka deras förmåner som månadspeng, egen dator, slippa följa med på släktbesök mm. Det skulle bli ett tråkigt, styrt liv för dem och jag skulle i värsta fall ta ledigt från jobbet för att kolla dem. Jag skulle ställa till det rejält för dem inför coola gänget. Kämpa på och stå på dig!

Puh... inte faan är det lätt!!!! Ibland vill jag bara lägga mej ute på gräset och kräääks 
Har en grabb på snart 15 som är hemma mer än i skolan. Har också satsat på att ha en bra relation med mina barn och vi pratar verkligen om allt MEN nu har man börjat bli helt värdelös! När man försöker fixa och hjälpa så är det BARA fel !! Han vill rymma hemifrån och tycker att det är bättre att ta livet av sej än att gå till skolan och plågas. Det enda han möjligtvis kan plågas av där är krav?! Tydligen jättejobbigt....fast det kan ju bero på att jag varit "för snäll" curligmamma är visst ordet. 
Men jag vägrar ta skit för att jag är snäll. Snälla människor ska väl premieras istället ?!
Funderar starkt på att säga upp mej som mamma ibland....ge bort barna till någon som behöver dem bättre. Nån barnlös kanske