Trött på tonåringen

Jag är så galet trött på tonåringen jag har här hemma. Ingen respekt. Man bryr sig helt enkelt inte ett dugg om någonting! Av 5 möjliga skoldagar är 3 skolk. Att komma hem för att man vill prata med henne är tydligen omöjligt. Att försöka hjälpa henne är lönlöst. Hon vill inte ha hjälp, fast hon ber om det.

Jag har försökt vara en bra mamma.Min vission var ju att ha en bra relation till min dotter och att vi skulle kunna prata om "allt". Jag ville vara hennes fast trygga punkt som alltid finns där. Men när jag bara får skit hela tiden har detta bleknat bort.
Frågar du min unge får du garanterat ett svar på att jag är toksämsta tänkbara morsa. Man är bara en jobbig kärring, som ställer en massa idiotiska frågor och krav. Frågar man inte, tolkas det som att man inte bryr sig!
Många regler är borttagna för att det ska bli så enkelt som möjligt. Men "frihet under ansvar" fungerar ju inte när man bara utnyttjar frihet och inte ansvar... Mitt förtorende för henne är ordentligt stukat. Litar inte ett skit på henne längre. Jag tror att hon är kapabel till vad som helst! Hon skiter fullständigt i sin familj, vi betyder ingeting för henne. Bara hon får hänga med sina polare, röka och vad hon nu gör. Vet inte ens om jag orkar bry mig i vad längre.

Det är inte så roligt att vara föälder till en tonåring som bara ska ha en massa saker och sedan får man bara en massa skit tillbaka. Får man inte det man vill ha "straffas" man med en massa protester. Nu har jag ledsnat på det här. Droppen var att hon idag sa att hon inte orkar prata med mig. Ok, fint. Gör inte det då. Men det ska bli intressant att se när lilla fröken vill prata med mig! Det lär bli när pengarna på konto är slut, skulle jag tippa. Eller när mobilen inte går att ringa på längre.

Jag är så sjukt trött på att vara tonårsmorsa. Jag orkar verkligen inte längre... ger upp snart. Ungen tar all min energi. Är så trött på att det inte finns en tanke på att ens försöka vara vuxen och tänka lite längre än näsan räcker.

Det måste ju finnas föräldrar där ute som har samma problem som jag! Hur gör ni? Vad ger er styrka och energi för att orka? Vad gör ni "perfekta föräldrar" som har fantastiska tonåringar?

Tack Duntäcke för dina tankar och för att du delar med dig. Fick faktiskt ett tillfället idag att prata lite med henne. Det visade sig att det blev ytterligare en skolkdag idag. Jag fick fram precis det du beskriver panikångest och att hon är deppig.
Jag har ju försökt att hålla henne under mina vingar, beskydda och hjälpa. Jag försår nu att det varit fel då hon inte har behövt agera själv och ta ansvar. Men nu har jag har backat undan och hoppar inte fram som gubben ur lådan så fort det kniper. Jag ställer karav på henne att hon ska ta itu med sin situation. Jag försöker förklara att hon måste försöka ta ansvar för sin framtid. Panikångest... det låter så hemskt. Hon skulle vilja gå här hemma och vänta till polarna kommer hem från sina skolor och skita i skolan helt för att slippa panikångesten. Men det fungerar ju inte så.
Kommer du ihåg hur du kom över din panikångest? vad gjorde du för att övervinna den?

Trött på tonåringen

INNEHÅLL