Min dotter tycker att hon är ful :-(

Har du frågat hur hon upplever ordet "ful". Det är ju inte säkert att hon har samma tolkning på det som du. Vad är fin egentligen? Innan hon kan ändra till att tycka hon är ful kan det ju vara bra att veta vad hon menar med ful och snygg eller fin. Kanske är det en sån sak som att fina flickor har ett rosa hårband eller liknande. Jag tror inte du ska lägga för mycket tolkning i det hela. Spelar det så stor roll om hon just nu tycker hon är ful? Focusera på andra egenskaper istället. 
 

Jag skulle frågat henne vad hon anser med ordet ful, vad hon inte är nöjd med eller vad hon anser att en fin tjej har som hon saknar. Barn kan  vara väldigt simpla, det kan ju handla om petitesser som örhängen, kläder, hårband dyl. När du fått hennes bild av det så får du se vad du kan göra för att hon ska känna sig fin, och givetvis bemöta henne med att i dina ögon är hon den vackraste. Men det är ju ändå viktigt att hon själv kan få påverka och ha den uppfattningen av sig själv.

hej
tack för svaren! Hon är nyss fyllda 5 och kan inte  sitta och prata och argumentera, tyvärr. Det är för mycket och för långa meningar och invecklade frågor för henne. Börjar jag prata med henne om det så säger hon bara att hon är ful för att hon har märken i ansiktet och på benen (blåmärken på knäna och födelsemärkesprickar - vad heter de egentligen)?

Jag frågar vad hon tycker är fint så säger hon "när man inte har såna fula märken som jag har". Jag brukar visa henne att jag själv har både märken och finnar i ansiktet, då säger hon "jamen du är den finaste som finns ändå".
   

Men varför säger du inte att hon är fin? Visst kan man ge andra komplimanger också men de yttre komplimangerna är också viktiga.

Åh så jobbigt för dig TS, kan tänka mig att det känns i mammahjärtat :( Efter att ha läst dina kommentarer så låter det ju nästan som att någon sagt till henne att prickarna är fula...Märkligt annars att hon själv bara helt plötsligt skulle få för sig att det var fult. Så jag tror absolut att någon sagt något. Jag hade pratat mycket med henne om att alla ser olika ut, men det betyder absolut inte att man är ful! Vissa har prickar, vissa har inte, men de som inte har är ändå lika fina som de som har prickar...Osv. Och så hade jag förklarat hur viktigt det är att aldrig säga till någon att de är fula, alla är fina! Och att om hon hör att någon kallar någon annan för ful så ska hon säga till för så där säger man inte. Och att om någon kallar henne för ful så ska hon också säga ifrån att "sådär säger man inte!". Det jag vill komma fram till är att jag skulle försöka få henne att förstå att det är mer "fel" på den som säger att någon är ful, än den som blir kallad ful, om du förstår vad jag menar. Och att man aldrig ska acceptera att bli kallad sådana saker eller acceptera att någon annan blir kallad sådana saker. 
Sedan tycker jag inte det är fel att säga till sina barn hur underbart söta de är. Hon kanske behöver det just nu..?
Självklart ska du ge henne beröm för annat också, det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Skulle detta fortsätta så skulle jag ta upp det med förskolepersonalen. Be dem hålla lite extra koll på vad det är som kan få henne att känna så. 

Tack för era svar! Anledningen till att vi inte fokuserat så mycket på utseendet är för att vi lagt mer tid och tanke på att puffa hennes självkänsla, dvs istället för att säga att hon är duktig när hon ritar eller duktig när hon klättrar i träd, säger vilka vackra färger hon valt till täckningen eller vilka starka ben hon har som kan klättra så högt. Tex..

Jag säger mycket oftare numer att jag tyckler hon är vacker, att hon har vackra bruna ögon eller att jag blir glad att se hennes vackra leende.

Jag säger det där om att alla ser olika ut oberoende av prickar eller liknande så är alla fina. Igår skulle hon prata med sin farmor via skype och frågade mig flera gånger om hon hade något pennstreck eller kladd i ansiktet och vågade inte visa sig förrän jag hade kontrollerat att så inte var fallet. HOn är så gällande det mesta, hon vill inte bli uppmärksammad hemma, om jag ska berätta för hennes pappa att hon ramlat av cykel eller kunde stå på händer. Det är som att hon inte vill bli uppmärksammad, oavsett utseende eller prestation. Och det kanske är så, precis som för oss vuxna tänker jag? Skulle inte vilja att tex min man satt och berättade på jobbet att jag ramlat eller att jag lärt mig cykla.. Kanske sånt man vill berätta själv, i rätt sammanhang? Ja jag vet inte..spånar bara

Jag tänker mig  också att någon på dagis säger att hon tex har kludd i ansiktet eller  att de sitter och kollar / letar på varandra efter födelsemärken (bruna småprickar). Utan någon som helst värdering men att hon tar det på stort allvar och inte vill att någon ska se och påpeka det. Hon är sådan i andra fall också..
Jag vet inte hur man ska få henne att stå emot trycket när andra barn konstaterar att hon tex har ett rivmärke på kinden eller en prick på armen. De lägger ju ingen värdering i det men hon verkar ta det så på nåt sätt.