Tack för era svar! Anledningen till att vi inte fokuserat så mycket på utseendet är för att vi lagt mer tid och tanke på att puffa hennes självkänsla, dvs istället för att säga att hon är duktig när hon ritar eller duktig när hon klättrar i träd, säger vilka vackra färger hon valt till täckningen eller vilka starka ben hon har som kan klättra så högt. Tex..
Jag säger mycket oftare numer att jag tyckler hon är vacker, att hon har vackra bruna ögon eller att jag blir glad att se hennes vackra leende.
Jag säger det där om att alla ser olika ut oberoende av prickar eller liknande så är alla fina. Igår skulle hon prata med sin farmor via skype och frågade mig flera gånger om hon hade något pennstreck eller kladd i ansiktet och vågade inte visa sig förrän jag hade kontrollerat att så inte var fallet. HOn är så gällande det mesta, hon vill inte bli uppmärksammad hemma, om jag ska berätta för hennes pappa att hon ramlat av cykel eller kunde stå på händer. Det är som att hon inte vill bli uppmärksammad, oavsett utseende eller prestation. Och det kanske är så, precis som för oss vuxna tänker jag? Skulle inte vilja att tex min man satt och berättade på jobbet att jag ramlat eller att jag lärt mig cykla.. Kanske sånt man vill berätta själv, i rätt sammanhang? Ja jag vet inte..spånar bara
Jag tänker mig också att någon på dagis säger att hon tex har kludd i ansiktet eller att de sitter och kollar / letar på varandra efter födelsemärken (bruna småprickar). Utan någon som helst värdering men att hon tar det på stort allvar och inte vill att någon ska se och påpeka det. Hon är sådan i andra fall också..
Jag vet inte hur man ska få henne att stå emot trycket när andra barn konstaterar att hon tex har ett rivmärke på kinden eller en prick på armen. De lägger ju ingen värdering i det men hon verkar ta det så på nåt sätt.
