Trotsig 2,5 årig
Känner mig som en sur gammal disktrasa. Är i vecka 38 med mitt andra barn. Jag och min man har en dotter sedan tidigare på nu 2,5 år. Hon är en energisk, social och glad tjej.
Hon har sedan dag ett alltid talat om högt och tydligt när något inte är som hon behagar. Vi märkte också tidigt att hon är "känslig" för intryck. Dvs att hon är som en liten magnet och suger i sig allt från allt och alla. Hon är vad vi upplever väldigt tidig med att förstå det "social spelet". När det kommer ngn på besök vill hon vara med och berätta och visa saker och vi har låtit henne ta den platsen.
Vi har valt att leva ett ganska enkelt liv med vår dotter utan en massa farande och flängande fram och tillbaka. Vi anser att tids nog när hon är större kommer hon få fara och flänga fram och tillbaka mkt ändå. Vi har inte så stora avstånd till saker och ting och vi utforskar världen i den takt vi anser kan vara passande för henne. Vi väljer många gånger bort saker/aktiviteter för att hon blir så uppspelt och tar lång tid på sig att bearbeta saker och ting. Vi har sett ett visst samband mellan dagens aktiviteter och nattens sömn. Hon går dock på dagis och har gjort i ett år. Fram till nu innan sommaren har hon gått fyra dagar i veckan. Den femte dagen (onsdagen) har hon fått vara hemma med mamma. Jag tycker att vi har bra rutiner och en vardag som återkommer varje dag oavsett arbetsdag eller helg. Vi har kommit fram till att det är enklast så.... det funkar smidigast då....
Nu väntar vi vårt andra barn och hon tycker det ska bli kul med en bebis. Det finns en del bebisar i familjen och bekantskapen och vi ser hur hon tycker det är roligt att pyssla om dom. Hon har ett stort och varmt hjärta.
MEN.... Sedan i våras har hon blivit en tjej som är så trotsig. Skriker, sparkar och slåss. När hon fick sommar lov i fem veckor tyckte vi att efter två veckors ledigt att vi började se en go och glad tjej igen. Under sommaren hemma slutade vi även med att sova middag då det varit en ständig kamp med skrik och gråt de senaste halvåret. Dagis har det funkat ok på men hon ligger ofta och pratar och snurrar i 45 min innan hon somnat och på kvällarna har hon inte somnat förens kl 21:30 -22:00. Vi har ansett att det varit lite för tuffa kvällar för oss för att fixa det och nu inför barn nr två har vi bestämt att vi får se till att få bukt på det hela.... Så middagsluren efter lunch är borta och det funkar bra. I och med att jag nu är ledig inför nästa barn går hon bara 15 timmar i veckan på dagis uppdelat på tre dagar i veckan.
På dagis är hon glad och go men hemma är hon bara helsnurrig.... Hon har börjat trippa på tå igen som nästan försvunnit under sommaren. Där utav slår hon sig nästan hela tiden. Hon har ingen koncentrationsförmåga alls. Maten funker inte.... Den har alltid varit svår och vi har ofta fått mata henne men hon har dock ätit. Hon har alltid haft svårt att sitta still men nu känns det som att allt hon gör är för att få uppmärksamhet. Negativ uppmärksamhet så att säga. Tycker inte att vi ändrat något för hennes del ännu mer än att jag är lite tröttare och inte kan bära henne på samma vis... Det känns som att hela hennes liv just nu går ut på att vara elak. Hon sparkas, säger att mamma är dum, lyfter katten i svansen, sitter och hulkar sig vid maten trots att jag vet att hon tycker om maten. Hon tar oftast några skedar sen är det tvär nit. Hon gråter när hon inte får som hon vill, vilket i säg inte är något onormalt varken för henne eller andra barn men förut har vi kunnat lirka lite och kommit överens. Nu är det bara tvär nit direkt....
Nu har hon dess utom varit förkyld och varit hemma några dagar mer än vanligt med mig och idag skickade jag henne till farmor för att jag var så trött på allt tjaffs och bråk. Trodde inte trotset kom förens efter tre år men visst hon är tidig med mycket så varför inte. Men jag känner mig verkligen som en sur gamal disktrasa. Min man försöker lirka lite med henne, de har alltid haft en bra relation men jag upplever att hon mest lirkar med pappas dåliga samvete över att han jobbar mkt (egen företagare) tycker inte att han sätter några större gränser... Frågan är nu, hur rider man ut detta trots. Hur ska jag tänka som mamma, hur ska jag bemöta det. Det känns som att tillrättavisning, bestraffning mm bara sätter allt i ännu värre led. Jag är bara så trött på att tjaffsa om allt, borsta tänderna, äta maten, äta maten själv, ser att du är kissnödig ska vi kissa innan vi åker? NEJ, två minuter senare, jag vill kissa..... nu ska vi göra oss ordning för natten... NEJ jag vill inte sova... Väl i sängen, vilken bok ska vi läsa ... den ok säger man nej den... osv. Ligger inte still i sängen, i kväll kom en fot farandes över näsan på mig, gjorde ont som tusan.... när jag sedan gick så sa jag bestämt nu är det färdigläst och godnatt, och då kom skrik och tårar....
Något i mig säger - hon är stor nog att förstå sitt eget bästa nu. Nu bestämmer JAG hur det ska vara.... Vill hon inte äta så skit i det, det blir ingen saga om hon inte beter sig mm. Men det är sjukt jobbigt med ett trött och hungrigt barn och äter hon inte klokt på kvällen så vaknar hon på natten och har ont i magen, känns som att vi har det tuff nog med hennes mardrömmar ändå. Det känns just nu som att hela hennes värld är fylld av NEJ och FEL. Ska man släppa det helt, får man ett monster till dotter då? Tycker jag försöker uppmuntra det som är bra och noncha det som är trots men jag vet inte om det gör ngn skillnad....
Inser att det troligen är en stor sak för henne att bli stora syster, och inser att det troligen är jag som vuxen och förälder som måste ändra taktik och beteende... förstår bara inte hur? har verkligen kört fast. Min man tycker också att det är tufft men är rädd för att "söka" hjälp för att hon ska få ngn bokstavskombination i diagnos. Det tror jag inte.... Jag vet att jag var ett krävande barn när jag var liten och precis som min dotter hatade jag att vara själv, leka själv. Så ngt fel på henne vet jag att det inte är. Hon är bara väldigt envis. Min man blir också helt stressad och svettig så fort hon gråter eller slår sig vilket gör att han får hybris och släpper därför ofta det han sagt för att göra henne glad, allt för att sluta gråta. Fel kan jag tycka....
Trött och sliten mamma med många frågor. Tacksam för lite råd.
