Behöver hjälp!
Det här känns viktigt.
Vi har nu äntligen lyckats bli gravida på vårt totalt sett femte ivf-försök, och som vi bekostat själva.
Fem år har vi längtat efter ett barn.
Under dessa fem år har det varit mängder av stora besvikelser och oro som vi behövt gå igenom.
Frustrationen över att kunna få ett efterlängtat barn, men inte ha råd.... Fruktansvärt tärande på psyket.
Jag tror att jag har varit lätt deprimerad under hela den här tiden, för nu när jag är i vecka 14 är det många som på jobbet har sagt att jag verkar så mycket gladare. Och ja, det känns som att jag går omkring med lättare steg idag. Tror helt klart att all oro påverkat mitt humör i allra högsta grad och att det t.ex. har varit negativt för mig rent karriärsmässigt. Har gått från att vara en glad, positiv och ambitiös tjej till att känna mig mer och mer likgiltig. Har inte haft orken att ge 110% på jobbet, utan det har varit tufft nog att bara orka ta sig dit.
Det är svårt att sammanfatta allt i ord.
Men det jag har känt som är värst med vår infertilitet har inte varit något synligt. Något fysiskt som man kan ta på, utan värst är känslan av en enorm orättvisa och frustration över vår situation. Är såklart tacksam över att vi i vårt landsting får tre försök bekostade av landstinget. Men för oss har det inte räckt. Vi fick nu betala 60 000 kr för ett tre-pack på en privatklinik. Hade det inte tagit sig nu, så vet jag inte hur vi skulle kunna ta oss råd till fler försök. Det skulle bli svårt. Och det är så synd och orättvist när man vet att man kan få barn, men enbart genom ivf (pga blockerade äggledare, medfödd åkomma) och man behöver fortsätta försöka tills man får till det där fina embryot som vill stanna. Tre försök är egentligen inte så mycket när man tänker efter. Hur många av alla friska par lyckas bli gravida inom tre månader?
Både jag och min man har känt oss väldigt ledsna och oroliga. Dels över om vi över huvud taget skulle lyckas någon gång (läkarna har dock hela tiden varit positiva) men också känt en enorm stress över den ekonomiska biten.
Några större fysiska svårigheter kan jag inte påstå att infertiliteten inneburit för mig. Strax innan äggplock är man såklart svullen och känner sig väl inte direkt smidig, men jag har inte haft några större problem fysiskt. Utan det är mentalt som det varit kämpigt. Jag har helt enkelt verkligen fått kämpa vissa dagar. Känt mig ledsen och uppgiven över vår situation, men ändå tvingat iväg mig till jobbet och kämpat för att klara av att hålla mig närvarande och visat upp falska leenden när jag egentligen velat dra ett täcke över huvudet och bara ligga hemma och gråta. Många sådana kämpardagar har det blivit de senaste fem åren. Det absolut värsta är vetskapen att man faktiskt KAN bli gravid, men att man inte har råd. Det tar sin lilla tid att jobba ihop 35 000 - 60 000 kr beroende på om man vill göra ett enskilt försök eller slå till på ett tre-pack. Tanken på att pengar kan vara avgörande för om vi ska få barn eller inte.... fruktansvärt har det känts.
Nu, när vi är på god väg att få vårt efterlängtade barn så är det inte lika svårt att fira av ett äkta leende 