MÄN, hur tänker ni??

Du kan nog förutsätta att om din man har så jobbigt i sitt liv som du beskriver så handlar det inte bara om sexet. Sexet är för många män något som bara ska fungera för det är så det är att vara man. Så är det naturligtvis inte så när det inte fungerar kan det utlösa de bakomliggande orsakerna som han ignorerat/förnekat/inte sett.

I grunden har män och kvinnor samma allmänmänskliga behov så hantera honom som en människa och inte som en man i det här fallet är mitt förslag.

Han behöver någon som kan hjälpa honom att sortera sina tankar och känslor. Lämna honom för guds skull inte! Det är nu han behöver ditt stöd även om du inte kanske är den som han pratar med.

Jag tycker att folk har för svårt att säga vad de verkligen vill. Varför ska man alltid gå och tvivla på sin partner?? Just nu blir det ju jobbigt för er båda. Vad är det han gått igenom? Det är inte så att han är på väg att lämna dig men inte vågar säga det??

Du måste nog försöka få honom att svara på om han ens vill att du ska vänta på honom? Det är ju inte rätt mot dig heller. Kan han tänka sig att prata med nån annan om sina problem?

Om han höll på att dö kan det ha satt igång en massa grejer i honom. Att så tydligt bli påmind om sin dödlighet kan få en att se sitt liv i ett annat ljus. Det behöver inte betyda att han vill lämna dig. Det kan däremot betyda att han har konfronterats med känslor han inte trodde han hade. Dessa kan han sakna ett språk att prata om och/eller så kanske han skäms för att prata om det.

Utgå inte från att det handlar om dig.

Hjälp honom att söka vård. Han har säkert gått runt som "en riktig man" hela livet och tagit alla krämpor med jämnmod. Inte pratat så mycket om känslor eller hur han mår. Nu kom det en massa såna där känslor och han får inte stopp på det som han brukar.

Cristally har ett bra råd.

Jag har ingen aning om vad du brukar göra för att få honom att göra det du vill. Prova någon av de beprövade metoderna eller boka allt så han bara behöver flytta på fötterna själv.

Finns inget bättre än lojalitet. Enda sättet att veta att en kvinna tycker om en är ju om hon faktiskt stannar kvar hos en vad man än hittar på för något.

Jag vet inte hur er relation ser ut och hur ni brukar göra. Du kanske inte brukar vara den som bestämmer vad och hur han ska göra med läkarbesök och annat sånt som är hans eget. Nu verkar det vara så att han inte själv klarar av att ta tag i sitt eget liv och då kan han i efterhand vara glad att du gjorde det även om han obstruerar just nu.

Om ni skulle ta något slags "paus" kommer han troligen inte gör ett dugg åt det och inget blir bättre.

Jag tycker det låter som han lindar in att han inte vill forsätta, skyller på saker som gör att han slipper vara tydlig, att han vill få dig att ledsna så han slipper ta steget att göra slut..

Det är ju inte första gången det dyker upp en sån här person i FLs historia. Människor som är så inställda på att det kommer skita sig att de ständigt förbereder sig för det och därmed i princip verkar för att det ska bli så. Människor som har svårt att tillåta sig att vara lyckliga och därmed aldrig kan känna lycka förutom ett kort ögonblick tills eländesappen i hjärnan kickar in.

Läste en tråd för någon dag sedan om en kvinna som var bekymrad över att hennes man inte njöt lika mycket som hon av sexet. När de hade haft skönt sex var hon lycklig ett ögonblick men började sedan fundera på om han njutit av det, om han ens tyckt om det osv.

Mannen verkar ju också ha en historia av att välja kvinnor som hjälper honom att upprätthålla den här föreställningen han har om livet. Nu är det annorlunda och det gör honom säkert rädd. Tillåter han sig att vara lycklig och nära blir ju fallet så mycket större när han blir övergiven, vilket i hans värld är oundvikligt.

Din fråga, TS, är hur du ska kunna få honom att få modet att känna att ett bra liv är möjligt även för honom.

Det där tror jag är viktigt. Alldeles särskilt som ni är särbo. Tyck om honom för den han är på det sätt han kan förstå och uppskatta.

Klart det gör.
Kärlek, respekt, omtanke. Räcker inte det så är det inte så mycket man kan göra.
Lycka till nu

Kanske, men knappast genom att aktivt försöka hitta tillbaka, känslor brukar inte fungera så.. 

Jag tog mig igenom sorgen genom bearbetning och tack vare min sambo så klarade jag det ganska bra. Utan honom vet jag inte hur det gått alls faktiskt. Han fanns där hela tiden och det var fruktansvärt jobbigt för honom. Jag var ju inte deprimerad, jag sörjde, och det hjälper inte mediciner mot.

När jag mådde bättre kom min lust tillbaka som ett brev på posten typ. Av sig själv.

Jag såg inte min sambo alls om jag ska vara ärlig. Jag var så inne i min sorg. Sex fanns inte på kartan, knappt nån närhet alls förutom när han tröstade mig. Det var som om någon lagt ett lock på alla känslor jag hade, jag kunde inte känna annat än sorg. Men jag kan säga som så här att nu i efterhand så inser jag ju vilken fantastisk människa han är och även om jag inte orkade se det då, så har det ju byggt upp en enorm trygghet. Vi går igenom eld och vatten för varandra.

Och sen när jag mådde bättre så var det som att en knut lösts upp och jag insåg ju att känslorna fanns där men att det helt enkelt inte funnits utrymme.

För min sambo fanns det inget säkert svar heller. Han visste ju inte om hans kärlek var ett måste som han kände och han visste inte hur länge jag skulle må dåligt. Men han stannade.

Jag visste inte heller vad mina känslor för sambon bestod av under en tid. Om det var tryggheten att han alltid finns eller om det faktiskt var riktig  kärlek. Och det var inte bara under den där sorgeperioden, vi har haft det kämpigt av andra anledningar också. Vi har helt enkelt inte varit synkade förrän efter lång tid.

Många hade nog gett upp och tänkt att det inte är nån idé men vi valde att inte göra det. Valde att tänka att om det inte var för alla dessa hinder och dålig tajming med saker och ting så hade det varit hur bra som helst så vi såg till att ta oss igenom allt istället. När vi trodde att allt var på väg att verkligen bli bra efter jobbiga perioder (efter att jag mått dåligt) så dog hans pappa. Och då fanns jag där för honom.

Vi blev tillsammans 2009 och under dessa år har det hänt mycket, en berg och dalbana hela tiden, vi har liksom gått lite baklänges känns det som.

Och det har varit värt varenda sekund.

Vad hans känslor för dig innebär är omöjligt att svara på, han själv vet kanske inte det. Och OM du väljer att fortsätta så är det något du får acceptera och se som en del av själva processen. Antingen blir utkomsten av allt att han mår bättre och att han älskar dig som flickvän och då har du fått lön för mödan. Eller så blir han inte bättre och till slut orkar du inte mer. Eller så mår han bättre men har kommit för långt bort.

Det GÅR inte att veta, alltså ingen idé att älta. Du måste helt enkelt (jag vet, INTE enkelt) bestämma dig för om du vill ta risken.

Man kan tänka "tänk om.." tusen gånger. Men det hjälper inte så mycket.

För vår del har det blivit så att vi redan nu vet att vi finns där för varandra i nöd och lust, efter det här klarar vi vad som helst.

Vad du än väljer så finns det ett "tänk om". Det blir sällan som man tänkt sig och livet kan vara väldigt svårt ibland med beslut man behöver fatta. Dock  så kan du aldrig veta om ditt beslut är rätt eller inte förrän efteråt, oavsett om du får lida för det eller inte.

Just närheten betyder mycket. Och att acceptera hur den andre är och mår. Gör du det så kommer det underlätta för honom och gynna både dig och relationen i längden.