uppgiven
Jag har två barn. En pojke som snart är 3 och en flicka som snart blir 1,5 år. Jag har ganska nyligen separerat från deras pappa av många privata anledningar och trots att jag mår så mycket bättre nu när jag lever ensam så finns det ändå en känsla av uppgivenhet hos mig.
Jag tvivlar aldrig på att jag gjorde rätt när jag tog beslutet att bryta med honom och kommer aldrig någonsin ångra det men jag kommer heller aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte klarade av att "hålla ihop för barnens skull". Jag känner mig misslyckad som mamma och jag känner mig så ensam, jag har ju ingen att dela barnens framsteg med. Jag känner även stor skuld över att barnen är så pass små så att de inte kommer ha något minne av att jag och deras pappa någonsin har varit tillsammans, bott ihop och uppfostrat de tillsammans.
Jag känner att det är min tur att få må bra nu och jag skulle verkligen kunna göra det för känner mig så oerhört fri och lättad, men jag kan inte låta bli att de här tankarna smyger sig på då och då och ger mig en fet jäkla klump i magen. Jag undrar ofta om jag ett kommer känna såhär föralltid eller om det bara är nu i början.
Finns det någon mer som känner igen sig i mina tankar?