Min 2åring sparkar och slår mig.

Icy, jag håller med dig till viss del. Samtidigt måste konsekvensen vara direkt kopplad till situationen. En tvååring har svårt att förstå att lördagsgodiset blir indraget om han sparkar mamma på onsdagen. 

Typ att "om du är elak mot kaninen får du inte klappa den längre." 

Exakt så tycker jag, det har ju blivit att när jag ska "skrika" och vara autoritär för mindre saker så lyssnar han inte alls när han är påväg att göra livsfarliga saker som att springa ut på gatan.

Vi har avslutat kontakten med den psykologen för det funkade inte alls, hennes råd kändes så fel och hon la över allt på mig som mamma, att sonens beteende är mitt fel och att det har att göra med att jag inte skriker som en tok och skrämmer honom till lydnad.

Jag säger åt honom att sluta nu när han slåss och sen går om han gör det igen, för påminnelse tror jag han behöver, han är rätt så impulsiv.

För mig är det lättare att bara gå ifrån för då eskalerar det inte i att han slår/sparkar mig mer och mer så jag får ont och blir ledsen, då har man ju inte så stort tålamod.

Psykologens lösning på att sonen sparkar mig när vi sitter i soffan var att jag ska sitta på en stol brevid soffan istllet så han inte når att sparka. Lät helt sjukt i mina öron, snacka om att visa sonen att han har vunnit och kan styra mig totalt.

eller hur, vi avslutade det hela efter 3 gånger, då hade jag gråtit varje gång vi gick därifrån. Kände mig så värdelös som förälder. Ska kolla med bvc om det finns någon annan. Vi gick dit för att få hjälp med föräldrarollen för pappans skull. Han har aspergers och endel svårigheter men där lyftes han fram som ett bra exempel och allt var mitt fel och jag som inte gjorde rätt. Konstigt att ingen annan tänkt den tanken då innan...