Min 2åring sparkar och slår mig.

Nej hon kunde inte förklara varför på något vettigt sätt utan det handlade om att jag var för mesig så gick jag därifrån så skulle det undergräva min auktoritet.

Idag har jag gått iväg när han satte igång, har sagt "nu när du sparkas/slåss vill jag inte leka med dig" och sen gått. Han har blivit arg och ledsen och sprungit efter. En gång så klättrade jag upp i loftsängen för att få avsluta det jag gjorde med datorn, då började han klättra efter. Han får inte klättra upp där och det vet han så jag sa åt honom att gå ner och han gjorde det och började leka på golvet istället.

En annan gång så gick jag in i köket och stängde grinden och klappade på kaninen. Då ville han vara med och efter ett tag fick han också klappa och då var han lugn och snäll mot både mig och kaninen. Ibland så kan han vara hårdhänt mot kaninen så de får inte vara själva. Är väl lite avundsjuka också.

Ska ta och testa att gå iväg nu för det funkar inte att ryta åt honom som psykologen tyckte, han är så stark och snabb så han har skadat mig ett par gånger. Är ju inte hållbart.

Även om jag bara testat idag så har det inte varit lika mycket slag och sparkar och utbrott som igår, får hoppas att det är rätt väg för oss.

Exakt så tycker jag, det har ju blivit att när jag ska "skrika" och vara autoritär för mindre saker så lyssnar han inte alls när han är påväg att göra livsfarliga saker som att springa ut på gatan.

Vi har avslutat kontakten med den psykologen för det funkade inte alls, hennes råd kändes så fel och hon la över allt på mig som mamma, att sonens beteende är mitt fel och att det har att göra med att jag inte skriker som en tok och skrämmer honom till lydnad.

Jag säger åt honom att sluta nu när han slåss och sen går om han gör det igen, för påminnelse tror jag han behöver, han är rätt så impulsiv.

För mig är det lättare att bara gå ifrån för då eskalerar det inte i att han slår/sparkar mig mer och mer så jag får ont och blir ledsen, då har man ju inte så stort tålamod.

Psykologens lösning på att sonen sparkar mig när vi sitter i soffan var att jag ska sitta på en stol brevid soffan istllet så han inte når att sparka. Lät helt sjukt i mina öron, snacka om att visa sonen att han har vunnit och kan styra mig totalt.

eller hur, vi avslutade det hela efter 3 gånger, då hade jag gråtit varje gång vi gick därifrån. Kände mig så värdelös som förälder. Ska kolla med bvc om det finns någon annan. Vi gick dit för att få hjälp med föräldrarollen för pappans skull. Han har aspergers och endel svårigheter men där lyftes han fram som ett bra exempel och allt var mitt fel och jag som inte gjorde rätt. Konstigt att ingen annan tänkt den tanken då innan...

Enhel del blev bättre när jag började gå därifrån istället och stänga av tvn om vi tittade osv. Men sen eskalerade det igen för 2 veckor sedan, han bits, skallar mig och sparkar på mig, men jag och pappan ska separera nu. Pappan flyttar ut 1 dec, även om vi inte bråkar så är pappan väldigt avståndstagande och stänger in sig i sitt rum och avvisar sonen när han vill ha kontakt och sen när pappan vill gosa så vill inte sonen. Så det är väl sonens sätt att hantera allt nu, att han ger sig på mig men även pappa lite men nu växlar det fort mellan att skalla mig och vilja ligga i famnen som en bebis och bli vaggad. Så jag har bytt taktik lite nu och kör på massa närhet men om han gör mig illa och inte slutar när jag sagt ifrån så går jag igen. Då bryter han ihop men han verkar tagga ner nu. 

nu är tråden 1.5år men ja han har gått på förskola sen han var 1år. Idag så slåss han väldigt sällan, det hjälpte att gå ifrån och markera. Förskolan började använda stopptecken, sätta upp handen och säga stopp det gjorde saker tydligt för sonen så det använder jag hemma med och hinner stanna honom innan saker händer. 

Jag och pappan gick isär också för 1år sedan och det lugnade ner situationen enhel del, pappan såg inte sonen utan sonen blev avvisad om och om igen. Kanske låg endel av frustrationen där med. Det finns starka misstankar på att sonen kan ha någon diagnos för han har bla. otroligt svårt att läsa av andra människor, så jag är tydligare i vart gränserna går och det verkar som det funkar. Trots att många av hans kompisar på förskolan slåss mycket så har han fattat att man inte gör så, även om han också kan knuffas och vara lite hårdhänt ibland så är han bland de lugnare nu :)