Min 2åring sparkar och slår mig.

Jag känner verkligen igen mig. Sonen min bits, nyps och sparkas. Jag anses vara en dålig mamma som inte kan sätta gränser för mitt barn och låter honom bete sig hur som helst. Det är grymt frustrerande speciellt eftersom man kämpar som ett djur med ett impulsivt barn som inte går att styra, som inte lyssnar när man säger till eller bryr sig om hur konsekvent man än är. Till på köpet fårn vi knappt sova på nätterna.

Pappan till mitt barn har också en NPS-diagnos och jag tänker att kanske, kanske får vi inte döma de små barnen för hårt ännu. Att visa tydligt att det är jag som bestämmer brukar resultera i att jag som tappar kontakten med honom. Han som försvinner in i sin värld. För mig gäller att hitta andra vägar. Jag ignorerar beteenden som är oönskade och förstärker de jag önskar. Nästan överdrivet. Det fungerar ganska bra.