Panik! Kommer jag att dö ensam och barnlös? Hur fasiken blir man kär??

Jag e likadan o lika gammal fast har ett barn. Jag ser bra ut men e sjukt komplicerad som människa så få snubbar står ut med mig el kan hantera mig. Jag har taggat ner mkt nu sen jag blev mamma men jag kan inte dejta för jag blir aldrig kär. Inte för jag tycker jag e bättre än andra men jag jämför män med min första kärlek o ingen kommer i närheten. Lite annorlunda från dig men tragiskt ändå på nåt sätt. Kärlek kommer när det kommer säger alla så det e väl så :/

Hm, nöten är inte lätt att knäcka. För ett tag sedan jämförde även jag alla med mitt ex. Nu är jag snarare väldigt duktig på att hitta fel. Och de som jag inte hittar fel hos är onåbara.

Tragiskt säger du. Känns väldigt dramatiskt och jag känner mig inte så tragisk egentligen. Men, kanske är det så andra ser mig? Den ständiga singeln? Hon som är över? Haha, herrejösses. Jo, tragiskt kanske man kan säga. Men jag trivs ju. Känner mig bara väldigt redo för hela den här mamma, pappa och barn grejen.

Jag var som du men det gick till slut och då var jag 10 år äldre än vad du är nu . 
 
Du har ett mål nu - vill ha familj.
Vimlar av killar som är obundna i din ålder - bestäm vad du vill ha för typ av kille och börja dejta.

Jag väntar mitt första barn och ska är 37 år. Så du har ju inte någon jättebrådska ska jag tycka. Kommer vara ensam med bebisen. Men pappan kommer finnas där för barnet. En kvinna som känner klockan ticka, hittar alltid på ett sätt att få barn. ;) Du får vara lite uppfinningsrik bara. hi hi  Men har du krav på att det ska vara hela paketet, drömprinsen, ni ska bli kära, och vara ihop i så o så mänga år först , hinna med det ena o andra o vänta på att båda samtidigt ska vilja ha barn, ja, då har du lägre odds men å andra sidan har du ju som sagt gott om tid. :)

Hade också de kraven från början men det blev inte så och nu är jag ändå glad och höggravid. Kan ta det andra sedan. I framtiden. :)

Ett tips är att läsa boken "hemligheten" med egil linge. Även kognitiv beteende terapi är super bra. Det fungerade iaf för mig..

Jag lyckas aldrig få en pojkvän förut. Har 2 barn. Jag tröttnade alltid på killar, drog mig omedvetet undan. Har tydligen en undvikande relations grej. Läs boken! As bra'

ibland blir inte livet som man tänkt sig

det är då man får vara förståndig nog att tänka om och tänka nytt och hitta andra vägar att gå för att nå till slutmålet.

spelar det egentligen nån roll HUR då når ditt slutmål - dvs en familj?  Måste familjen se ut exakt som du tänkt dig? Är det inte familjen som är det viktiga?

På så sätt får man tänka och lära sig hitta slingervägar för att komma till det mål man vill nå. 

Tack för svaren! Boken ska jag definitivt kolla upp.

Fick precis ett samtal från min bror... Jag har nämligen precis brutit med en kille som jag verkligen trodde på och nu hade min bror hört från mina föräldrar att vi inte ses mer. Han bland annat följande till mig:

1. Sluta leta efter din drömprins. Du kommer aldrig hitta honom. Du är inte 16 längre, du kommer inte att bli pang boom kär utan låt det växa fram.
2. Det du säger med att du blir kär i dem som är upptagna har att göra med att de ouppnåliga för dig. Du kan helt enkelt inte få dem. Det säger mer om dig än om dem. Du måste inse det. Det handlar om dig.

Hårda ord med mycket kärlek i botten. Kan känna dock att han är ju tillsammans med någon som han blev upp över öronen kär i och som älskar honom grundligt tillbaka. De är idag gifta sedan 10 år och har 4 barn.

Har han rätt? Är jag för kräsen? Jag vill vara attraherad av killen och för det behövs både utseende, ordningsamhet och intellekt för mig. Borde jag skippa något? Men om jag inte är attraherad av killen när vi ses i början, hur ska det då vara efter10 år?

Hur var det när ni blev kära i era respektive?

Anonym: jag har tänkt göra likasamma som du. Jag har sagt tyst för mig själv att om jag inte träffat någon inom två år kommer jag att skaffa barn själv. Tack för att du delade med dig!

självklart kommer du hitta din drömprins men du kanske får finna dig i att han faktiskt inte på något sätt ser ut eller är på det sätt du tror ...  Du kanske tittar för snävt åt ett håll som redan på förhand är dömt att misslyckas ? (apropå det din bror kommenterade) 

För att hitta kärleken måste du vara beredd på att offra något  - stort som smått och kanske också göra radikala förändringar  - jag tex flyttade 35 mil - sa upp mig från jobb och bostad och lämnade också ett av mina barn kvar hos sin pappa  för att flytta till min kärlek och börja ett helt nytt liv...   det är idag 8 år sedan och har inte ångrat mig en sekund. 

något jag lärt mig den hårda vägen är att man får inte ett bättre förhållande än man själv kan erbjuda. Dvs har du fel , skavanker, dålig självkänsla, what ever med dig i bagaget så är det något som givetvis påverkar ditt framtida förhållande -  ALLTSÅ - det ultimata perfekta förhållandet existerar inte - punkt. 

Min man var långt ifrån den "drömbild" jag hade när vi träffades - vi möttes på en stor dejtingsida och jag hade inga planer på att hitta någon man att leva med, jag ville träffa nytt folk, dejta, ha roligt och bara njuta av livet då jag ändå var ensamstående 2-barnsmamma med diverse med mig i bagaget. Dejtade många sjukt snygga karlar och attraktionen var ögonblicklig i nästan alla fall...

jag hade skrivit en kort men kaxig presentation och min man såg den och skrev en notering om att vad i helvete vad jag för jävla brud som trodde att jag var något? (ordagrant citerat)  - min reaktion: vad faaan.... skrev mail tillbaka och vi käftade med varandra i flera mail men ändå med en viss glimt av respekt mellan oss.  Bilder han visade var på hans då två fina små barn och han själv som en blond skapligt vältränad brandman.  Absolut inget jag hade tänkt falla för - karlar med barn gav mig tidigare bara problem och han bodde dessutom 35 mil ifrån mig och var också 14 år äldre. och blonda snygga brandmän betydde oftast en hel drös med kvinnor som var efterhängsna och det betydde att han var en dryg och ytlig jävel... (trodde jag alltså ) ... och han vägrade flera barn (något som jag verkligen ville ha) - och i samma andetag berättade han att ett strul han haft nyligen resulterade i en graviditet och tjejen vägrade göra abort....

yeah liksom.....

men när vi träffades så sa det bara klick.... han var allt jag trodde verkligen inte fanns - jodå han har fel o brister som driver mig till vansinne men det positiva överväger...

vi gifte oss och fick också ett gemensamt barn....  

under sker  

Jag var singel tills jag var 31 hade bara ett långt förhållande bakom som slutade med att han träfffade en annan parallellt med mig sista månaderna, sveket kändes otroligt hårt, han flyttade sen ihop med henne och fick barn, det som jag varit övertygad om att vi var på gång att göra. Jag hade verkligen inte anat någonting och kände mig så dum efteråt. Hur kan någon ha en annan vid sidan månad ut och månad in utan att man ens känner på sig att något är fel. Vi hade sex som vanligt etc. Usch! Var helt knäckt efter det och hatar fortfarande honom för sättet han gjorde slut på.

Trodde jag skulle förbli singel och barnlös, att fylla 30 var inte kul men sen vid 31 träffade jag min man. Han var kanske en som jag tidigare avfärdat som en "tönt", ganska blyg och lite tafatt. Trodde vi bara skulle vara vänner men det blev snabbt andra känslor och idag är vi  gifta och har 3 barn.

Så ge inte upp säger jag bara! Har också en vän som träffade sin man vid 40 och fick barn 42 år gammal.

det första du egentligen ska fundera på är om du verkligen bearbetat o kommit över ditt ex?

Det är nämligen nyckeln till framtida dejter o partners.

om du kan se bakåt och känna att ditt ex bara är nån i ditt minne och som du kan rycka på axlarna åt så har du redan kommit halvvägs.

men om ditt ex fortfarande påverkar dig i någon form så har du mycket kvar att lära... 

Ska jag ge dig mitt bästa råd? Ge alla en ärlig chans, även de du tror att du inte skulle vilja ha ett förhållande med. Dejta ett tag och känn efter gå på bio, ta nån drink, ha filmkväll, laga mat ihop osv, ibland är de man passar bäst med de man minst tror. Och ge inte sken av att du bara letar efter ett förhållande, hångla lite och var glad, och se vad som händer. Det är när man slutar leta det händer.

Och det finns ingen kille som är perfekt, man får ta alla lite för vad de är.  

Tyckte killen var helrätt för mig . Han tyckte tyvärr inte detsamma efter en tid ihop  men vi fortsatte ses och på den vägen är det. :) Skulle heller inte kunna tänka mig någon jag inte var attraherad av eller någon jag inte trivdes med. Men leta inte efter en Brad Pitt med Einsteins hjärna bara så går det nog bra. Ok, att kärleken växer fram med tiden men man måste ju ändå bli förtjust i början annars går det ju inte, inte för mig i alla fall. Sedan kommer ju dessutom barnet påminna om pappan resten av ens liv och likna honom. Och man ska ha kontakt ofta kring barnet. Är man kär fortfarande kan det bli smärtsamt men men I will survive. :)

Jag känner lite som du, men jag är 23 år (snart 24 herrehjärtanes!).. Jag har ett 4 år långt förhållande bakom mig och det tog slut för över 1 år sedan, men vi har aldrig riktigt släppt varann. Jag är väldigt kluven för jag känner inte så mycket attraktion för mitt ex längre och jag har dejtat en annan kille till och från i ett halvår, men det blev inget där fast jag hade tagit denna nya före mitt ex alla gånger. Så det är nog tryggheten och gamla vanor som håller mig kvar. Men som lite svar på ditt inlägg; jag tror att man måste börja rannsaka sig själv lite. Vad faller man för för typer? Jag faller för de som är omöjliga, komplicerade och ego. Nu har jag börjat prata med en kulle som inte alls är min typ egentligen och alldeles för snäll mot mig (blir nästan irriterad). Men jag tänker ge honom en chans för han är egentligen en sådan jag BORDE titta efter. Men man ska nog bara slappna av och ha kul och ta allt som det kommer så löser sig allt! :)