får inte träffa min fästmans dotter för biomamman

Hon tänker inte så långt just nu. Hon är arg, förbannad och sviken. Låt henne få vara det. Om din kille och du sköter detta på ett smidigt sätt så kan hon förhoppningsvis komma över det och barnet kan bygga upp en god relation tillsin pappa och så småningom kanske också träffa dig.

Om han nu inte hade känslor för henne länge borde han väl gjort slut tidigare på ett ordentligt sätt. Nu känner hon ju bara sig lämnad för dig.., Hade inte han träffat dig hade han fortfarande varit med henne eller hur... Jag har full fårståelse för att kvinnan är förbannad. Det hade jag också varit. 

1) Man kan styra sina handlingar även om man inte alltid kan styra sina känslor

2)Du kan inte jämföra dig med henne ni är 2 helt olika individer med olika erfarenheter och bagage

3)Din sambo tycks ju uppenbarligen provocera henne genom att säga att "nästa gång tar jag med Ts" för att få se hennes reaktion.

4)Med tanke på hur osmidigt framför allt din sambo men även du sköter det hela har jag full förståelse för att hon backar.

5)Bebisen är 2 månader och har inget behov av att åka iväg med sin pappa ännu, däremot att träffa sin pappa och knyta an till honom, inte dig i detta läget.

6)Din pojkvän mår dåligt? För VAD? Han verkar ju vara den som skött sig minst bra i denna situationen, "som man bädar får man ligga" finns det ett ordspråk som heter. Man är ganska korkad om man först lämnar sin gravida flickvän och sedan tror att exet skall ta emot både en själv och kvinnan han bedrog en med med öppna armar.

Tycker snarare väldigt synd om bebisens mamma, och jag tycker det är otroligt starkt av henne att orka med att ha pappan hemma hos sig trots att han verkar bete sig som ett riktigt svin.       
          

Som vanligt ska alla gå in och attackera TS. 
Hörrni, man kan vara saklig och framföra en ärlig åsikt utan att vara otrevlig. 

TS.
Även om du i din sits inte vill ha förståelse för mamman, (för det är vad jag tror det handlar om, att du inte vill för det innebär att du måste ta på dig ett visst ansvar) så kan dom flesta kvinnor ha det. Hon blev lämnad av mannen hon älskar när hon var gravid med hans barn. 
Tycker inte alls det är konstigt att hon inte är arg på honom, hon älskar honom och hoppas förmodligen fortfarande på att han ska "komma till sans" och gå tillbaka till henne. I hennes värld är DU det enda hotet mot hennes familjelycka. Du är ensam den som står i vägen. För om hon skulle lägga del av ansvaret på sitt barns pappa skulle det innebära att chanserna för att få tillbaka honom minskar, och det orkar hon nog inte tänka på nu.
Så försök se situationen för vad den är. Du har familjen som hon trodde hon skulle få, det svider i henne och du är boven. 

Sen om vi ska vara krassa så är det självklart så att när din sambo får umgänge, så kan inte mamman säga vare sig bu eller bär om vem som får träffa barnet eller var han och barnet bor.
Om din sambo nu, i inledningsskedet, sköter det här snyggt och inte gnider in dig i hennes sårade hjärta så kommer det förmodligen funka bättre sen. För även om din sambo har rätt att låta dig träffa barnet och rätt att bo med dig undertiden... så kommer det inte flyta på smärtfritt om mamman protesterar.

Så mitt tips är att din sambo är neutral gentemot mamman när dom träffas. Visa inga känslor gentemot henne, för det gör att hon hoppas och blir än mer besviken. Han ska heller inte prata om dig, för det är att strö salt i hennes öppna sår. Han är där för sitt barn och det är där fokus ska ligga, enbart. 
När det sen är läge för längre umgänge så behöver ni fortfarande inte gnida in att ni ska ha det tillsammans. Frågar mamman så är din sambo ärlig, men frågar hon inte behöver ni inte gno in det.
Ha lite sympati, utan att för den sakens skull låta allt styra hela ert liv. Det finns en balansgång och den är värd att balansera på så här i början.  

Nu behöver du inte lägga ord i min mun och göra det här till en kamp mellan bonusmammor och biomammor. 
DET är fjantigt.

Det handlar inte om vad jag gärna vill tro, det handlar om att hitta en förklaringsmodell för mammans beteende som gör att man kan förhålla sig till det. Ts skriver att mamman hatar henne men inte hennes barns pappa, jag förklarar att det inte är så konstigt och det kan vara av dom anledningar jag nämner. Och att TS får finna sig i att vara boven i dramat ett tag tills allt blivit mer stabilt.  

Jag tänker inte gå in i den här löjliga diskussionen med dig. 

Det behövs ingen förklaringsmodell. Tror de flesta skulle reagera som henne ( även om nog många skulle vara så sårade och bittra att de vägrade släppa in pappa ). Men visst, problem är till för att lösas och tycker pappan sitter på den lösningen. Håll TS utanför ett tag. Utöver hennes brist på mänsklig empati är hon en trasig själ som varit med om hemska saker. Kanske ska hennes fokus ligga på sig själv. Just sayin'.

Om man har svårt för att sätta sig in i andras situationer kan det underlätta med förklaringsmodeller. 
Simpel psykologi. Det handlar inte om mamman per se, det handlar om att TS ska förstå sin del och varför hon inte är omtyckt, och varför hon kanske bör backa ett tag till.  
En del människor fungerar nämligen så att dom har lättare för att acceptera situationer om dom har förklaringar till varför.