Klarar man av att flytta från sina barn?

Hej!
Jag är skild. Pappan flyttade från sina barn, för ett bättre jobb, ny kärlek och han har nog ett bättre liv nu. Förutom det här med barnen. De träffs en eller två gånger i månaden, vilket jag förstår är bättre än för vissa barn, men det räcker inte. Barnen mår inte så bra utan sin pappa. De känner sig övergivna, och bortvalda. Jag har försökt hjälpa dem så gott jag kan, och jag pratar inte illa om pappan som flyttade. Själv tänker jag att jag skulle aldrig kunna flytta ifrån dem. Dom behöver mig. Mitt liv är inte så rikt som hans, när det gäller jobb, fritid och kärlek, men jag känner mig ändå som en vinnare. Jag har störst kontakt med barnen, även om det är jobbigt också. Men, jag trivs ju här där vi bor. Det kan ju göra stor skillnad. 

Lycka till med ditt val.  

Ja, jag tycker inte att man ska flytta ifrån sina barn. Har man bosatt sig på en plats som man misstrivs på så får man stå ut tills dess att barnen blivit stora. Det är det man får offra för det val man en gång gjorde och som ledde till barn. Jag skulle aldrig göra det, och har heller inte gjort det trots att jag aldrig känt för den stad jag bor i, jag flyttade hit för att mina barns pappa kommer härifrån och ville bo här. 

Jag kommer dock inte att bo här när samtliga barn flyttat hemifrån. Ännu så länge har bara två av fem gjort det så det dröjer några år till innan jag kan få flytta. 

Hmm... ja, jag kommer nog ändå inte vänta här tills barnen är myndiga som du anonym verkar göra. Men samtidigt så låter det som om dina barn bor med dig och kanske också pappan? När du pratar om att de flyttar ut tänkte jag.

Mina barn bor ju inte hos mig jämt utan varannan vecka och mannen jag en gång flyttade hit för är jag inte tillsammans med nu. Jag har inte vänner här och känner inte heller för att skaffa sådana då jag vet att jag en dag flyttar härifrån. Här finns inget att göra heller på fritiden, det är en så liten plats.

Så nej, jag kommer inte vänta tills barnen är myndiga. Då känns det också som om de är "förlorade" för mig i framtiden. Antagligen kommer de i så fall känna lika mycket som sin pappa för den här platsen och kommer inte vilja flytta härifrån dom heller, precis som sin pappa. Så då kommer jag flytta och mina barn kommer alltid bo här uppe, långt bort från mig då. Om jag väntar tills barnen är kring 12 år och får välja själv med vem de vill bo på heltid med, då kommer de att träffa mig också där jag bor, även om de väljer att bo med pappan. Då kanske det också finns större chanser att de ser lite mer av världen, så att säga, och kanske bosätter sig närmare mig som vuxna.

Inte vet jag, jag vet bara att jag inte kommer spendera så många år av min arbetsföra tid till att vara kvar här. Jag skulle vara 44 år när yngsta var myndig och det går jag inte med på. Jag tänker på min pension också och de arbetsmöjligheter som faktiskt finns här för mig och hur de ser ut i t e x Stockholm. Jag älskar mina barn, men jag lever inte mitt liv för mina barn trots det. Jag måste kunna leva också, även då barnen flyttat ut och vill gärna se att jag har en ljus framtid och gärna en trevlig pension att se fram emot.

Förstår att det känns jobbigt.
Men!
När du väl flyttat och fått ditt jobb,hur skulle du känna när du kommer hem från din första arbetsdag till en tom lägenhet?
För vem jobbar du?
Vad skänker mest meningsfullhet i ditt liv.

Det är klart att man ska tänka på sig själv också,att man måste må bra,arbeta med det man trivs med och bo där man vill,men,det är ju ändå på något sätt för barnen man gör det och utan dem kan det nog bli meningslöst i slutändan.

Jag tycker att du ska flytta för
- Det är inte rätt att leva på samhället när man kan få jobb någon annanstans i Sverige
- Du vill väl kunna försörja dina barn
- Du vill väl vara en god förebild för dina barn.
- Du vill väl göra något meningsfullt med ditt liv och inte basera allt på barnen, som du inte har varannan vecka och som inte kommer att vilja vara ditt enda syfte med livet när de är 13 år och uppåt.

Inlägget som skrevs 7.58 var fruktansvärt! Du som skrev det borde skämmas!!

Ts, har du funderat på alternativa planer?
Jag vet inte vilken bransch du jobbar inom, men jag tänker om du kan jobba intensivt en vecka på annan ort.
Tänker på undersköterskor och sjuksköterskor som åker till Norge en vecka och jobbar järnet.

Tyvärr tror jag man ser hårdare på kvinnor som flyttar från sina barn än män som gör det. Vilket i sig är helt sjukt och det visar hur djävla kort vi kommit egentligen.

Jag kan inte svara på hur du ska göra, jag personligen skulle nog ha svårt att flytta, å andra sidan finns det en risk att man blir en usel mor om man bor på en plats man inte trivs på, om man inte får jobb och om man ska leva på socialbidrag. Vilket jag antar blir ditt öde om du inte får jobb.

Och med tiden kommer AMS förmodligen att begära att du söker jobb i hela Sverige ändå. Så i slutändan har du nog inget val.

Om det blir flytt får du ha barnen så mycket du kan helt enkelt, allt din semester räcker till och ha en tät kontakt via telefon.