Hur ska jag hantera min dotters skrik?
Hej!
Jag har en dotter som är 2 år och 5 månader. Ända sedan hon var nyfödd har hon varit väldigt skrikig, vill ofta bli buren, ammade oavbrutet första året, ville inte äta annat än majspure, (nu äter hon okej) har krångel med sömnen och gnäller mycket.
Sömnen har alltid varit ett problem, när hon var 10-12 mån försökte vi med någon slags modell av 5-minuters men efter 60 minuters skrikande varje kväll under två veckors tid, la vi ner och valde istället att sitta och klappa henne 60 minuter varje kväll till hon till sist somnade. Att få henne att somna på dagen tog minst en halvtimme av rullande med vagn... När hon var 1 år och 9 månader slutade hon sova på dagen, fördelen var att vi slapp ägna 30 min åt att få henne att somna och nu tog det bara en halvtimme att somna på kvällen. Tyvärr är hon nog fortfarande ofta trött under dagarna?!
Nu somnar hon efter 30 minuter då ngn av oss sitter bredvid men hon vaknar ofta under natten 3-4 gånger och kommer in och lägger sig i vår säng och vill ofta ha välling då. Jag är då så trött så jag ger henne välling, tror väl att hon ska sova bättre av det...
Hon har i hela sitt liv skrikit mycket. I somras hade hon utbrott var och varannan dag, skrek och var okontaktbar, jag var rädd att hon skulle skada sig själv, ofta var det när hon ville ha välling istället för mat eller om hon inte fick som hon ville. Men så från en dag till en annan upphörde detta. Jag vet inte varför hon hade utbrotten eller varför de upphörde. Det som är problemet just nu är en annat typ av utbrott som jag har svårt att stå ut med. Flera gånger om dagen börjar hon tjuta som en siren, entonigt och monotont när hon inte får som hon vill (bli buren, kramas, välling, leka mammas telefon, öppna frysen eller ugnen, riva ut blöjor, mm mm). Ofta kan skrikljudet upphöra hastigt om hon ser ngt annat kul så är hon plötsligt glad igen, så det känns mer som ett sätt att få som hon vill än verklig ledsenhet (?). Det här händer ca 5 gånger om dagen. Jag kämpar med hur jag ska hantera det. Jag som alltid varit så mild mot henne börjar nu känna att jag vill skrika åt henne: Nu håller du tyst! Men det gör jag inte. Jag bara säger: Såja älskling, nu skriker du för att du vill att jag bär dig men jag måste mata lillebror nu, jag kan bära dig sen.
Är det dags att säga ifrån? Det känns som om jag börjar få nog.
Jag kämpar också mycket med att säga nej till henne, min naturliga impuls är att alltid direkt ge henne det hon vill ha, jag har alltid trott att det är rätt att ge närhet, uppmärksamhet om ett barn vill ha det, men jag vet inte längre. Behovet känns omättbart.
Jag börjar faktiskt känna mig arg på henne. Om jag har besök så får hon ofta dessa utbrott, ej så illa som i somras, men jag kan inte koncentrera mig på besöket när hon skriker, och när vårt besök åkt hem lite tidigare för jag signalerat att det inte funkar så verkar hon plötsligt uttråkad. Om vi ska åka och handla får hon utbrott och jag vill bara hem, även ibland när vi gör utflykter för hennes skull kan hon plötsligt sätta sig på tvären och inte vilja annat än att ta sig därifrån eller sitta vagnen/bilen så vi kan åka hem men när vi kommer hem helt utmattade av packning, resa och utbrottet är hon uttråkad och vill att vi ska underhålla henne och hitta på saker.
Det känns som om jag gjort och gör allt för henne men ändå är hon inte riktigt nöjd. Jag har varit hemma med henne i 2,5 år. Nu är hon på dagis 15 timmar vecka sedan en månad, hon trivs och ”älskar dagis”. När hon var 1 år och 7 månader fick hon en lillebror som idag är 10 månader. När hon fick en lillebror var både jag och hennes pappa hemma under 7 månaders tid. Hon har inte visat någon som helst svartsjuka mot honom och det har heller inte funnits någon anledning till det...
Vi anpassar livet till att vi har barn, har mycket tid tillsammans, hittar på saker, bor naturnära med stor trädgård, är ofta vid havet eller i skogen. Hon får väldigt mycket närhet, jag har ju alltid varit hemma med henne, jag bär henne mer än jag bär hennes lillebror, pratar mycket med henne, läser och leker med henne. Som sagt min upplevelse är att jag gör allt för henne men att det inte räcker. Har jag gett för mycket? Skämt bort henne? Eller är hon bara ett känsligt barn, ja till och med ett olyckligt barn som behöver all denna närhet, all denna uppmärksamhet.
Jag jämför henne med hennes lillebror, han är nöjd mest hela tiden. Han kan sitta i 30-40 minuter och pilla med grejer, medan hon måste underhållas efter 5 minuter. Hon kommer till mig, vill sitta i knät, bäras av mig, bara vara med mig. Om hennes bror är gnällig är det för att han är trött. Vi körde 5-minuters på honom och efter två kvällar somnade han av sig själv utan skrik på 10 minuter utan att vi var i rummet. Man bara lägger ner honom och god natt. Det är så märkligt och orättvist. Jag är orolig för min dotter. Vill ju att hon ska vara lycklig. Hon är en underbar liten människa, rolig, charmig, har ett fantastiskt välutvecklat språk. Men hon är inte helt nöjd.
Sammanfattningsvis, mina frågor:
Hur ska jag hantera hennes sirenskrik? Säga ifrån ”nu räcker det” eller fortsätta vara sådär mild (vilket jag kanske inte längre orkar...) finns andra alternativ?
Vad ska jag göra med att hon får utbrott när vi hittar på saker (en gång av tre) och är uttråkad (kommer och sitter i mitt knä eller vill bli buren alternativt underhållen av mig) när vi bara är hemma?
Tror du jag jag är för eftergiven mot henne? Kan man ge för mycket närhet? För mycket uppmärksamhet?
Sömnen, tror du vi kan göra något annorlunda?
Tacksam för svar!
