Pappa med prostatacancer
Pappa ringde nyss. Med tråkigt besked.
Han har inte gjort alla undersökningar än så vi vet inte hur illa det är...men ändå.
Hur stöttar man? Hur överlever man själv utan att grubbla ihjäl sig?
Inlägg från: Anonym
|
-
-
Svar på tråden Pappa med prostatacancer
-
Jag har erfarenhet pga att min egen pappa gick bort i aggressiv prostatacancer för ett par år sen.
Vad som är viktigt att påpeka är dock att de flesta prostatacancerformer INTE är aggressiva! Min pappa hade ärvt en gen i familjen som gjorde hans sjukdom svårare. Prostatacancer - enligt all den info jag har skaffat mig - leder oftast inte till en förtida död. Många kan leva 15 år med sjukdomen, och dör ofta av andra orsaker än prostatacancern. Då man ofta får sjukdomen sent i livet. Dessutom har forskarna gjort stora framsteg på området, och det GÅR faktiskt att bota alternativt hålla tillbaka många cancerformer i dag.
Och för varje år som går så kommer forskarna på mer, och kan snart bota de mesta cancer!!!
Så försök inte ta ut det negativa redan! Det går att leva med prostatacancer, särskilt om det är en lugn variant som bara växer jättesakta. Ska tilllägga att jag har en morbror som fick diagnosen för 14 år sen. Han mår fortfarande bra, trots sin relativt höga ålder - 80 år!
Styrkekramar! -
Anonym skrev 2012-09-17 11:20:44 följande:Pappa ringde nyss. Med tråkigt besked. Han har inte gjort alla undersökningar än så vi vet inte hur illa det är...men ändå. Hur stöttar man? Hur överlever man själv utan att grubbla ihjäl sig?
Oj, har ni inte fått svar än, så ta det lugnt, det behöver inte alls vara illa! Man kan leva med prostata cancer, ganska vanligt, utan att det blir illa. Min pappa har haft det i tio år, dom låter tumören vara kvar, men han får nån slags injektioner var 3e månad och det håller tumören i schack. Detta är alltså cancer. Han mår bra än idag, tror tom hans PSA värden, tumör markeringar, sjunkit sen sist även. det kommer gå bra! :) -
Det vi vet är att psa är mkt förhöjt, han är trött, testosteronhalten är för hög, prostatan förstorad, har stora problem med att kissa, vilket han haft länge. Det oroar mig mest, att han haft problem med kisseriet ett bra tag utan att söka hjälp. Det som gjorde att han kom till läkare var en uvi med blod i urinen.
Ska ju inte vara negativ i förskott, men det är så jag tänker: cancer=död. -
Min är 63, så det är väl ofta i den åldern det kommer.Anonym (samma sits) skrev 2012-09-21 11:35:50 följande:Jag beklagar verkligen det tråkiga beskedet.
Sökte här på prostatacancer då jag själv fick samma telefonsamtal av min pappa nu i veckan.
Jag bröt ihop totalt när han sa det, var inget vidare stöd för honom. Han fick liksom trösta mig!
Jag tänker precis som du att cancer= död och jag bara ryser av ordet.
Jag försöker läsa så mycket som möjligt om det och tydligen är det ju den vanligaste cancer-formen för män och även den lättaste att bota? Finns många olika behandlingar. Ringde upp min pappa igen och försökte stötta på ett bättre sätt och förklarade hur det känts när han sa det, men att vi skulle fixa det.
Nu inväntas skelett-röntgen för att se så det ej spridit sig. Jag tror det är det vi får göra, försöka stötta positivt tills vi vet mer men mina tankar går hela tiden till det värsta tänkbara för att på ett sätt "förbereda" hjärnan om cancern spridit sig. Jävla skitsjukdom.
Hur gammal är din pappa? Min är runt 60.
Men hemskt är det. -
För många är cancer lika med död. Men många blir friska från cancer i dag.
-
Det känns skönt att höra om era erfarenheter, även om jag verkligen beklagar dem som det inte gått bra för. Hoppas att pappa inte hör till en av dem, men det får vi snart veta.
En sorg jag känner om det är väldigt allvarligt, är att pappa är ensam. Mamma lämnade honom för 9 år sen, för att flytta ihop med deras gemensamma granne vars fru precis avlidit av sin cancer. Detta har fått honom att må mycket dåligt, och det är först de senare åren ha tagit sig upp och blivit sig själv igen. Och så kommer nu detta...och jag undrar, vem ska ta hand om honom? Jag bor 4 timmar bort, brorsan 2 timmar. Hans syster och svåger en bit bort. Den han har är grannen, som han umgås dagligen med. Inte samma granne som mamma drog med, dock.
Jag undrar om det är han som ska ta hand om pappa, och det känns överjävligt att bo så långt bort. Men vad ska jag göra, kan ju inte flytta hipp som happ med 3 barn, man och allt vad jobb innebär...Fast, jag skulle gärna göra det för pappas skull. Men ekonomin ska ju gå ihop också...
Nä, nu ska vi ta det här som det kommer, känner jag. Jag läser sjukt mycket och ska stötta allt vad jag kan... -
Det låter verkligen lika, och min pappa är sån att han vill, inte låtsas som att inget hänt, men han vill att det ska vara vanligt.Anonym (samma sits) skrev 2012-10-07 02:01:58 följande:Hej igen.
Kan bara konstatera att vi verkligen sitter i en väldigt lik situation du och jag.
Min pappa (som också precis fått besked om prostata cancer) är också exakt 63.
Han bor precis som din pappa helt ensam, och det var nog det första som slog mig som en fotboll i magen när han ringde
- Han är ju helt ensam!! Hemsk känsla. Tufft besked!
Väldigt tråkigt att läsa om vad din pappa gått igenom med separation och allt :/ Jag bor 5 timmar ifrån min pappa själv och har precis fått en bebis, så läget är tufft och jag förstår att du har det lite lika. (Mina syskon bor också en bra bit bort) Det värsta är att man känner dåligt samvete för att man inte kan släppa allt och bara komma, men i mitt fall tror jag att min pappa inte skulle vilja ha det så heller... Han vill gärna prata väder och matlagning token :) Tror han hade tyckt det vart jobbigt om vi alla "flyttade in" för att stödja.
Hur är det med din pappa? Hur tar han det? Förstår ju att det lär vara fruktansvärt jobbigt.
Har ni hört något mer om ytterliggare tester?
Min pappa har röntgats för ca 10 dagar sen, men vi har fortfarande inte hört något. Tycker det är rätt fel att bara skicka hem en person med ett cancerbesked och ett - Vi hör av oss... Fruktansvärt kallt, enligt mig.
Hoppas på att ni fått positiva besked! Kram
Vi har inte hört något än, men de verkar inte direkt ha någon brådska. Har hört att olika landsting är olika snabba, men Uppsala, som pappa tillhör verkar inte stressa.
Hoppas din pappas röntgen var utan några anmärkningar! En kram till dig!
Det är ju det där med barn, om jag inte hade barn skulle jag kunna vara hos pappa och stötta oftare, men med tre barn från 0-7 är det inte så enkelt att bara dra iväg 40 mil.