Separationsångest vid lämning till förskoleklass

Hej Margit,

Jag hoppas att du kan hjälpa oss. Vi (jag och min man) har tre barn. Två tvillingflickor på snart 6 och en pojke som är 2. Härliga ungar allihop. Flickorna är som sagt tvillingar men inte mer lik varandra än vanliga syskon. Det här handlar om den ena N.

Flickorna började för 3 veckor sedan i förskoleklass och har ända från början tyckt att det har varit superroligt både i skolan och på fritids. Det är en liten skola på landsbygden så det gick snabbt att lära känna både lokaler, lärare och elever. De har dessutom fått 4 tillfällen med inskolning under våren så det var inga nyheter, allt har känts positivt har jag upplevt det som.

Men från första dagen har vi också stött på ett problem. N vill inte bli lämnad. Hon får panik, blir fullständigt galen, rädd och oerhört ångestladdad när jag eller hennes pappa ska lämna henne. Jag tror inte att det har något med själva skolan eller fritids att göra utan det handlar om separationen från mamma/pappa, tror jag. Redan första dagen så blev det problem men att flickorna skulle vara lite blyga det var jag liksom förberedd på så jag stannade kvar den dagen. Dag två fick jag också lov att stanna kvar hela dagen. Dag tre skulle jag försöka lämna men det slutade i katastrof och hon drabbades av något som liknade panikångest!

Som litet barn drabbades N av affektkramper. Hon har alltid haft väldigt "nära" till sina känslor, båda glada och arga och ledsna känslor. Ibland ser det ut som om hon liksom inte kan värja sig mot sina känslor utan blir överfallen av dom, konstig beskrivning kanske, men det går inte att tala henne tillrätta i dessa situationer utan antingen får man bryta helt eller vänta ut det hela vilket kan ta timmar ibland. Affektkramper har jag inte sett hos N på flera år nu men det ligger väldigt nära vid lämningarna på skolan.

Hela första veckan var jag med på skolan, tog ledigt och satt i lärarrummet eller i bilen på gården för att inte störa verksamheten och då gick det kanonbra. Hon har INGET behov av mig i skolverksamheten. Men jag fick inte fara därifrån, så fort jag nämnde det så kom paniken på henne igen. Andra och tredje veckan har vi kämpat på olika sätt, vi har återinfört den procedur vi hade tidigare vid lämning till dagis (puss, klapp o kram på teckenspråk genom fönstret) och vi har provat med att hon ska få ha pappas klocka för att själv ha kontroll på tider ang. lämning och hämtning osv. Ibland har vi skönjat en liten förbättrning men det har i huvudsak varit när pappa lämnat. Men ibland har lämningen tagitett par timmar och en dag fick hon följa med mig på jobbet för det gick inte alls. Tyvärr har vi inte möjlighet att göra så att pappa lämnar alltid utan vi går omlott härhemma med våra respektiva arbeten.

Idag, 1 dagen på v. 4, skulle jag lämna och det gick rakt åt skogen. Redan i bilen på väg dit kom paniken hos henne, jag försökte avleda och prata i positiva meningar "jag vet att du tycker det är jobbigt men jag vet också att du har jätteroligt när jag gått" men det gick inte att krångla sig ur det här. Hon ville ha sällskap in till kapprummet men där kom paniken helt. Fröken försökte då hjälpa till genom att ta henne i famn men då såg jag hur ögonen började rulla i hennes ansikte precis som det brukade göra innan affektkramperna och jag avbröt det hela. Trött och stressad och lite arg också så sa jag åt fröken att gå in och börja lektionen. Sedan sa jag till N (å så jag skäms över det här) att hon fick välja. "Antingen går du in och är med dina kompisar på skolan eller också får du börja dagis igen" Då repade hon sig och sa att hon ville vara på skolan och vi gjorde vår procedur och hon gick inte till klassrummet.

Både hon och jag mår så förbaskat dåligt av det här. Det känns som om jag sviker min dotter varje dag, och särskilt idag. 

Har du några tips på hur vi ska ta oss vidare? Hur ska vi hjälpa N igenom det här?