Vi med blyga barn

min pojke är blyg med andra han inte känner. och är ett lite problem vid bvc kontroller. pojken är 5 år och 8 månader
 

Min äldsta son är ganska blyg och försiktig.

Jag tänker att det är viktigt att inte själv vara rädd eller bli besvärad av blygheten. Att se den som det positiva personlighetsdraget som det faktiskt är.

Jag har en blyg och försiktig liten treårig flicka. Oftast är hon blyg i alla fall men alltid försiktig och avvaktande. Hon tar sällan eller aldrig för sig.

Min flicka på snart 4 år har sedan hon varit bebis varit väldigt försiktig av sig, inte gått för långt bort från oss, inte klättrat desto mer utan varit rädd för att göra sig illa.

Med andra barn är hon väldigt iaktagande och studerande. Hon står gärna still vid lekplatsen och bara studerar de andra barnen som leker. Hon tycker dock om att leka med barn hon känner väl och leker gärna med mognare barn som tar kontakten med henne och styr leken. Det blir dock ofta att andra barn rycker från henne det hon har i händerna utan att hon gör något större motstånd. Vi började på barngympa men hon tyckte det var alldeles för läskigt och ville bara att jag skulle gå runt i banan med henne i famnen så vi slutade efter några gånger.

I vilka situationer brukar era barn bli extra blyga?
Har ni gjort något speciellt för att få dem att bli modigare?

De vi har gjort här hemma är att vi försöker vara noga med att inte vi eller andra säger till flickan att hon är blyg då vi inte vill att hon själv ska känna att hon får den "etiketten" som vi tror kan öka på blygheten utan istället berömma och säga att hon är tuff och modig då hon vågat göra något "läskigt".
När bekanta är och äter middag hon oss och dyligt försöker vi uppmuntra henne att berätta om händelser hon varit med om för att öka hennes självförtroende.

Blev arg på bvc tanten när hon på 5 1/2 års kollen ville skriva att han var blyg bara för att han inte ville rita en gubbe el klä av sig allt utom kalsonger....

Han är och har nog alltid varit försiktig i mötet med andra människor men det är ju jag också. Hellre lite blyg än kasta sig i armarna på vem som helst

Min 2-åriga dotter är ganska försiktig och avvaktande, och blir blyg när folk kommer henne för nära utan att hon själv tagit intiativet. Sen går det ju lite upp och ner och på öppna förskolan är hon aldrig blyg tex. Hon leker gärna med större barn men ger sig inte in i andras lekar på eget intiativ.

Jag försöker inte att motverka hennes sätt. Det är en del av henne och har inget att göra med att hon har en svaghet eller ett problem. Människor är olika och hanterar sin omgivning på olika sätt. Jag är också en person som gärna ställer mig lite avvaktande när jag kommer till en ny plats med nya människor för att känna in vilken roll som är min i den gruppen. Jag kan ta för mig när jag hittat min plats. Tycker att det är sunt och bra att kunna känna in sin omgivning.

Däremot har min dotter från början haft svårt att förklara sig när hon blir blyg. Hon har bara sökt skydd och blivit tystlåten. Då har jag frågat om hon är blyg och hon har sagt ja. Då säger jag att det får man vara. Numera säger hon själv att "jag blir blyg" när hon blir det och då hamnar hon inte lika lätt i den där osäkra stämningen utan slappnar av och jag svarar att "det gör ingenting, man får vara blyg, det går över, det är bara "" och han är snäll". Jag tvingar aldrig min dotter på någon om hon blir blyg och hon vet att det aldrig händer ngt obehagligt i samband med det. Hon respekteras och lämnas ifred tills hon är redo att träffa personen. Jag tycker att det är viktigt att respektera barnets känslor och inte pressa det när det upplever ngt obehagligt

Och vissa saker kanske man får förbereda dem för så att de hinner vänja sig vid tanken på ngt som ska hända som kanske kan upplevas som lite olustigt. Som när vi skulle till doktorn sist var jag osäker på om hon skulle kläs av vid vägning så jag sa då innan vi åkte dit att "idag ska vi till doktorn och där ska vi ta av kläderna och väga och mäta för o se hur stor du blivit". För att undvika att hon skulle tycka att det blev obehagligt att ta av kläderna när vi kom dit. Det första hon sa när vi kom in var "Jag ska ta av kläderna". Det behövdes dock inte för barn över 2 år. :)

Min dotter är försiktig och kallas "blyg" av omgivningen. Men jag ogillar det ordet. Det är inget fel med att vara försiktig! Det är del av den hon är och jag ser det som något positivt. Istället för att försöka trycka in alla barn i samma mall borde vi uppskatta olikheterna.

Däremot så inser jag att det BLIR svårigheter pga av min dotters försiktighet, detta för att omgivningen ofta visar noll hänsyn eller förståelse. Istället för att försöka pressa sig på ett försiktigt barn och därmed skrämma upp dem..så borde man acceptera dem som de är.  

Min son är 5 år och är blyg och försiktig. Vill gärna inte hälsa på folk. Vågar inte prata med de han inte känner tex barnen på gatan trots att han jätte gärna vill leka med dem. På förskolan pratar han bara lite med barnen på dagis men absolut intervju grupp eller om någon pedagogvfrågar om något. Nu har han börjat säga att han inte vill åka till förskolan för det är jobbigt där. Följer gärna denna tråden för jag behöver verkligen tips på hur vi ska hjälpa honom inför skolstarten.

Hur går det för era blyga barn att gå på olika aktiviteter som barndans m.m.?

Nu har min tjej gått på lekgympa 5 gånger. Föräldrar får inte vara med där utan får sitta i ett fik utanför. Jag var lite orolig över hur hon skulle klara det efter misslyckandet med barndansen. Men jag övertalade en kompis som har en pojke som är några år åldre och som min tjej verkligen ser upp till att också gå med i samma lekgympa och det fungerade väldigt bra. Jag förberedde henne innan och uppmundrade och pratade om att det bara var hon och hennes kompis som fick vara med på den roliga barngympan och inte vuxna. Första gången ville hon bara vara där i 15 minuter innan hon kom ut till mig men hon har varit inne längre och längre för varje gång och senaste gången var hon där hela de 45 minutrarna som lekgympan var! Är så stolt över henne! Man ser verkligen hur hon vuxit och fått bättre självförtroende av att våga göra något utan mig! och hon ser verkligen fram emot lekgympan och frågar varje dag om det är dax att gå dit!

Hej!

Har också ett barn (fyller 6 år i Feb) som är både blyg o lite tillbakadragen med andra än de han känner bra.
Dock har det blivit lite bättre det senaste året nu vågar han leka med de andra barnen på dagis. (började på ett nytt dagis för 1 år sen o det gjorde inte saken bättre)
Och går även på Bamse-gympa, har iofs redan gått 2 terminer.
Men han tar inte gärna intivativet och frågar om någon vill leka med honom el pratar med andra barn.
Vi har försökt o pusha honom o stärka hans självförtroende men det har inte hjälpt så mkt.
Så vi har nu kontaktat BUP och sonen ska träffa en barnpsykolog för 1:a gången på ons. =)
Vi hoppas att hon ska kunna hjälpa vår son innan han börjar 6-års efter sommaren.

 

Jag har tonårsbarn som var blyga som små. Det går bra för dem och de är litet mindre blyga nu. Jag sörjer litet att jag har försökt ändra på dem tillsammans med förskole-och skolpersonal. Blyga barn duger som de är och vi borde ta tillvara på deras egenskaper istället. Alla kan inte vara amerikaner.

Hej
Vet att det finns många barn som "bara" är blyga. Men för en del av dessa barn kan det handla om mer än blygsel. Jag är inte någon som förespråkar diagnoser, men det kan vara bra att känna till att det finns något som heter selektiv mutism som i en del fall förväxlas med blygsel.

Min son har selektiv mutism och har i många år fått höra att han bara är blyg. När jag började läsa om diagnosen var det många bitar som föll på plats.

Håller med om att (som någon annan skrev) att alla barn inte behöver vara öppna och pratglada. Låt barnen vara blyga. Upptäcker man att det blir ett stort hinder för dem, då får man fundera ut lösningar.

Anna

Så länge barnen själva inte har något emot det så är det inget fel alls med att vara blyg. Alla vill inte ha massa vänner och vara med på aktiviteter. Jag minns själv när jag var liten då tyckte jag inte om att leka lekar med hela dagisgruppen. Pågrund av att jag var lite blyg men även för att jag inte tyckte det var roligt. Tvinga aldrig era barn in i sociala situationer, det blir bara värre då. Man kan tycka om att vara med sig själv också, utan att ha en massa människor runt om sig. :) 

Min son som är 5år är försiktig ibland o framåt ibland.
Men mycket tack vare en kompis till sonen så har dom tsm gått på olika aktiviteter, o kompisen drar med min son, som älskar att vara på dessa aktiviteter nu, även utan kompisen, så där har han haft en jättebra "draghjälp", han är typen som inte slänger sej i dagisfröknarnas famn eller nån annans heller, förutom familjen, utan vill han prata med nån eller krama så gör han det.
Därimot så tror jag han är ganska trygg i sej själv, han har inga problem att sov aöver hos kompisar ex o står än så länge för sina intressen- traktorer o natur.

Men visst tänker jag på när det är dags för skola o det delas upp i "coola o töntiga" gängen, hur han ska finna sej då, eftersom han verkar gå sin egen väg..

Puff! =)

Min 4 åriga tjej. Är väldigt busig och glad med barn hon känner väl och leker hur bra som helst, men i nya situationer och med många andra barn blir hon blyg/rädd. Om vi kommer in i ett rum med många barn säger hon så: jag är rädd och vill bara sitta i mitt knä. Det kan även vara så att hon känner alla barn väl utom ett då blir hon rädd eller att vi har släktmiddag bara med människor hon känner väl då blir hon också rädd. Undrar varför vissa barn är så blyga. Jag tror att det säkert är ärftligt, men att man kan träna sig och våga mer i sociala sammanhang. Någon som känner igen sig?

Min dotter var extremt blyg och känslig som liten. Idag går hon i sjätte klass och är väldigt social , en populär tjej med massor av kompisar. På fritiden spelar hon i en orkester och hon spelar också teater i en grupp.

Jag har hela tiden låtit min magkänsla styra och aldrig tvingat henne till något utan låtit henne mogna i sin egen takt. Jag har också alltid gett henne så mycket som jag kunnat av min tid.

Hon var som liten känslig för allt, främmande personer, höga ljud, knappar och kläder som skavde, ville heller aldrig äta blandad mat. Jag har alltid låtit henne välja kläder och sett till att hon fått mat hon ville äta, har aldrig lyssnat på alla dem som sa "barn äter allt om de är hungriga".

Hon fick också lätt känsloutbrott då hon kunde skrika sig till söms. Då lämnade jag henne aldrig utan låg bredvid henne och kramade henne. Vi har en nära släkting som är läkare, psykiatriker, som tyckte att jag skulle låta utreda henne för att det skulle kunna vara någon diagnos. Jag lyssnade på min magkänsla och gjorde inte det. När jag tar upp det idag så skrattar släktingen åt det grundlösa i sitt eget förslag, det är så uppenbart inget fel på dottern, sager han nu. 

Jag tror att vi måste låta barn mogna i sin egen takt och på sitt eget sätt. Då kan vi få fram det allra bästa hos alla barn.

 

Magdalena: så glad jag blir av att läsa ditt inlägg! Min blyga flicka som då jag startade tråden var 4år är nu 7år och inte alls blyg utan mer modig av sig. Mycket pga att vi jobbat mycket med detta, uppmuntrat och berömt tror jag!

Jag har dock nu en pojke på 5 år som är väldigt blyg precis som min tös var. Han stämmer även in på det andra du skriver om ditt barn, ljudkänslig, svår i maten, vill bara leka med en kompis i taget. Jag jobbar med hans blyghet nu och hoppas att utvecklingen blir som för din tjej!

Hur har det gått för er andra med era blyga barn?