varannan jul...

men var är barnets perspektiv? varför varannan jul? varför inte alla jular hos ena föräldern (eller en stund med båda föräldrarna funkar för oss också om han vill), och alla tex födeöseldagar elel rnyår elelr midsomamr ellar vad han nu vill, hos honom. jag vill fira ALLT med mitt barn men det handlar ju om vad HON mår bra av. ska barn behöva SÖRJA sin jul? ska de behöva vara ledsna att inte få fira som de brukar o veta att släkten träffas utan henne nu när hon sitter i skåne och inte ens kan träffa mamma?
Varför ska barn tvingas släppa det som är viktigt för dem? jag vill tex inte vara utan dottern på födelsedagar men jag tror hon kan få toppen traditioner med pappa o tror att de behöver få ha sina vanor och traditioner varje år, itne varannat år? 

Hej alla som skrivit. tack för era tankar. jag ahr läst och tänkt och tänkt igen. Jag är lite förvånad. jag undrar om det verkligen är BARNETS bästa att man delar till varannan högtid. fast barn kanske är olika.... vårt barn är otroligt ledsen över allt som är nytt och annorlunda, förlust av alla traditioner hon känt som glädje och trygghet. och hon framhöll (hon vet inte om våra diskussioner om julen än) häromdagen julen som något hon är glad över hur det firades förra året. Hon har ingen aning om (vad jag vet, och som det verkar!) att föräldrar ska ha varannan jul, varanna påsk osv. hon tror att hon fått grepp om hur hennes ular komemr se ut nu och var nöjd med det.

är det verkligen alla barns bästa att man kör varannan? kan man itne dela olika högtider istället och bygga upp traditioner? hur menar ni at tjag ska förhålla ig om dottern säger att hon älskade påskafton hos mamma förra året, eller nyår? ska jag säga "kul men nu är det mitt år, min tur, så mamma får träffa dem ni firade med själv, du ska fira med mig". Känns helt fel för mig? Det handlar ju inte om MIN rätt, utan om vårt barns rätt?

Sen vill jag tillägga att om dottern ska fira julafton med sin släkt på min sida på annan dag jul så är det givetvis inte så att de åker till skåne den 23 december, utan flera dagar före. jag är ute efter HENNES bästa, inte galen. jag vill henne gott, inte ställa till det.

vill gärna höra mer av er, lyssnar och funderar och även om vi inte tänker lika så vill jag höra alla perspektiv så jag kan ta med dem också i vår situation!        

ok. det är bara att de inte firar jul i släkten i skåne, de jobbar ofta på julen, inom vården och annat, och har hittills aldrig haft någon jultradition. däremot finns andra högtiders tradtioner och jag funderar kring om inte det vore fint att då fånga det och ha en tradition att fira varje av en särskild högtidhelg där då istället. jag hör vad ni säger men förstår itne VRFÖR man ska ha varannat år, varför itne dela högtiderna mellan sig? varför ska inte barn kunna känna "så här firar jag alltid påsken" eller "mina nyår innefattar alltid pappa och kompisen och hennes familj" varför ska allt klyvas i varannat år?

Förlåt jag missade svara på din fråga ovan. Jag kan itne riktigt få ihop din koppling. man kan självklart inte låta ett barn ta beslut om han/hon vill borsta tänder, ta viktiga vaccinationer eller dyl. Vilken dag i veckan vi äter godis får hon ha en åsikt om, men inte hur ofta. Barn ska enligt min uppfattning självklart vara med och ha åsikter, få komma med förslag och ge sina tankar om saker där det finns möjlighet. tex. "är det nåt som gör det lättare för dig att ta sprutan så vill jag gärna höra" min dotter skulle faktiskt nyligen ta en spruta vilket hon verkligen avskyr. hon fick då, på rätt eget initiativ, styra att vi inte skulel gå en dag efter skolan, hon ville itne gå och oroa sig en hel dag i skolan, utan vi skulel gå en lördag förmiddag så snabbt som möjligt. javisst, varför skulel jag itne lyssna påd et? sagt och gjort.

Gällande jul förstår jag inte helt din koppling. Kopplingen skulel funka om man menar att det är barns bästa att ha till vana att fira varannan jul/födelsedag/nyår osv med varje förälder. Men det är DÄR jag itne är med. varför är det bättre för ett barn att göra så jämfört med att fira alla jular med EN förälder och alla födelsedagar med en annan? det är DET jag inte är med på?
För jag som föälder vill mitt barns bästa, vill samarbeta och stå enad med barnets pappa, men jag förstår inte resonemanget. jag hör bara massa argument som blir "vi vuxna vill eller vi vuxna har rätt att" Jag hör inte barnets bästa.
Kännns bra att diskutera det här med er före jag tar det med fd maken.   

jag tror inte det är aktuellt från hans sida, han har en ny (han träffade henne ett halvår före han informerade ig om skilsmässa) som säkert ska med i jul. Min dotter tycker tack och lov om den nya kvinnan, och jag med.

Nu kanske jag inte får med alla era frågor men ska försöka svara på några. dottern bor fem dagar åt gången hos oss, sju är för mycket för henne. det är mina dagar över julen rent krasst i kalendern, men då han hade bara förmiddagen på julafton (och dagarna före jul) förra året så tycker han att det är hans tur. eftersom han då åker med henne till skåne så är det itne möjligt att ses julafton för mig och dottern så som förra året (fast tvärtom) såklart.

Dottern kommer inte att ta det som en spännande grej, som nåt postivit att resa iväg eller dyl, hur mycket vi än får det att låta så, hur mycket jag än anstränger mig. Jag förstår om många nu komemr påstå att det beror på min attityd eller dyl men så enkelt är det inte. ett exempel är skåneresan hon gjorde i augusti med pappa som vi var helt överens om. Hon fasade för den, hade mardrömmar, separationsångest och var så ledsen över att åka ensam med papa, att allt var annorlunda mot vad det brukar. och nej tyvärr hade hon inte det så jättebra. Pappan gjorde sitt yttesrsta och säkert släkte också men hon mår väldigt dåligt av skilsmässan och den resan de gjorde sex dagar var urtuff för henne. hon hade grunnat i ett par månader inför resan och vi stöttade och uppmuntrade och pushade. vi var tydliga och raka och allt vad jag nånsin kan komma på (ja inkl rådgjorde med professionell) men för henne blev det bara ytterliare en belastning, ytterligare sorg,  att hantera som växte istället för blev bra. klart de thär påverkar hur jag tänker väldigt mycket...

Vi har en liten tös som är rätt skör och behöver få vara med och bestämma, det är min fasta åsikt. och JA pappa ska absolut ta henne till skåne igen men kanske inte nödvändigtvis i ett sammanhang där HON upplever att hon fråntas något hon längtar efter utan hellre i ett sammanhang där hon kan uppleva att hon FÅR något i det. DÅ blir en resa en fantastisk resa och då är släkt och tid med den andra föräldern fantastiskt fint!   

Men frågar du inte dina barn om vad de tänker att de behöver eller vill i olika situationer? jag talar inte om ALLA situationer, jag frågar som sagt inte mitt barn om hon VILL ta en spruta elelr om hon VILL vara hemma från skolan när hon är magsjuk elelr om hon har lust att borsta tänderna. Men det här är ju nåt annat. det finns ju helt olika grad av frågor och ämnen?
Att säga att barns bästa inte är att få sin vilja fram känns som nåt min 90åriga mormor skulle säga *skratt*

Barns bästa är i min värld att få var amed och tycka och påverka sitt eget liv och var amed att ta beslut om det egna i lagom utsträckning. hon får itne Välja om hon ska bo hos både mig och pappa för det är vuxenbeslut men hon får vara med och säga vad om underlättar. hon vill tex att vi alltid byter på ett visst sätt, att det är vi som tar ansvar för att packa sakerna åt henne, att hon vet om vi tex ska göra nåt särskilt första dagen hon kommer såd et inte blir en överraskning. Barn mår BRA av att få var amed och bestämma. För mig är det därför självklart att man borde FRÅGA henne vad hon vill. jag vill fråga henne hur hon helst vill ha sin jul. elelr ännu hellre, eftersom pappa vill till skåne med henne och efterosm jag är rätt orolig över situationen, så önskar jag att pappa frågar "om du fick bestämma (därmed inte sagt att hon får!) hur skulle du vilja ha din jul, för jag skulel vilja att vi åker till skåne i jul, vad tänker du om det"
men det kan han bara göra om han kan tänka sig att backa och låta henne säga nej tack, utana tt hon känner skuld över det i förhållande till honom.

och det vet jag itne omd et är möjligt...

jepp. jag är beredd att låta mitt barn fira alla jular elelr alla födelsedagar eller alla nyår elelr vad vi nu talar om, om hon och jag får andra högtider. det jag sagt hela tiden är att jag vill att vi delar högtiderna, i ett gemensamt samtal med vårt barn (men vi ska först ha pratat om var gränserna går för oss vuxna så vi är överens om vad vi ska fråga och vad vi ska bestämma själva så klart). för jag är inte beredd att inte fira NÅGON högtid med mitt barn, men det tror jag itne heller är aktuellt för vårt barn, så det oroar jag mig inte för.

jag hör att de flesta tycker jag har fel och jag inser att det därmed finns mycket att fundera över. jag blir samtidigt fundersam över var ni drar gränsen för hur mycket ni utsätter era barn för utan att fråga, genom att bara bestämma? om ert barn blir förtvivlad och argumenterar på ett vettigt sätt MOT att köra varannan jul tex, om ert barn gråter, sover dåligt, får ont i magen och inte kan glädjas åt julen för att hon inte får fira som hon brukar när precis allt annat i hennes liv är förvirrande nytt mot hennes vilja, är det ändå rätt alltså?
Och nej jag överdriver inte. det här är en reaktion som kan bli oerhört stark under lång tid framöver även om vi föräldrar sköter det här snyggt, står enade och lugnt pratar om alla fördelar med två jular, att allt är som det ska och att vi ska ordna det toppen i jul. Och det är ju det allt handlar om. ska barn behöva ha det så för att vi vuxna separerat?

jag kan tillägga att jag har funderat över möjligheten att hon reser och upptäcker att skånejular är jättefint. och ja, om hon vill fira på samma sätt varje år då så är det ok med mig. det är HON som ska må bra, då är jag nöjd!