När den ena vill ha barn - men inte den andra! Berätta hur du upplevde det.

Man kan inte tvinga någon att bli förälder. Däremot får man försöka göra klart för sin partner så tydligt man kan, att det här är något som är väldigt viktigt för en själv. Finns tiden kan man ju alltid ta upp frågan då och då, en vacker dag är det kanske din partner som tar initiativet?

Själv är jag mamma till ett barn och vill gärna ha ett till men sambon sätter stopp. Nu är det nästan ett halvår sedan jag tog upp syskofrågan för första gången och då sa han att han inte ville tänka på sånt alls. Som sagt så har det gått ett halvår och jag tycker att jag förtjänar att få veta hur han står. Men det är verkligen hårfint, för man vill inte att det ska uppfattas som tjat. Då kommer han att slå bakut direkt. Så jag funderar på hur jag ska ta upp det för jag vill verkligen veta om han bara inte vill NU eller om han inte vill ALLS någonsin. Då hamnar vi i ett helt annan läge.

när jag väntade mitt första barn så var jag  och min man överens om 1 eller 2 barn.
(lite beroende på hur förlossningen skulle vara)
När vi hade 2 barn ville jag ha fler och han sa ok när den älsta börjar skolan. Sedan ändrade vi det till när han var 5 och nu när vi båda var nöjda så blev vi med barn nummer 4. Livet går inte alltid efter ens planer. Nu längtar vi efter det lilla pyret.
Jag förstår att detta inte är riktigt det ni menar men jag tyckte faktiskt det var jobbigt att vilja ha ett barn till
fast mannen först inte ville. (han skulle steralisera sig)

Jag levde tillsammans med en man i 4 år. Redan när vi träffades gjorde jag klart att jag ville stadga mig och skaffa familj framöver. Vi bestämde tillsammans att om vi fortfarande älskade varandra när ett år hade gått så skulle vi starta bebisverkstaden. Ett år gick och han kände sig inte redo och vi sa att vi ger det ett år till. Efter ytterligare ett år så var han ändå inte redo. Detta ledde till många bråk, slitningar och en otrohet från hans sida. Vi var nära att bryta upp och gå skilda vägar men efter mycket prat om vi överens om att ändå fortsätta tillsammans och efter ½ år slängde jag p-pillren och vi blev gravida direkt. Han var lite nervös under graviditeten och tvivlade på att han skulle bli en bra pappa. Första ½ året med vårt barn var slitsamt med ingen sömn, dålig ekonomi osv och det ledde till att vi inte längre är tillsammans. Dock är exet en super bra pappa som har vårt barn 50% på eget initiativ. Han säger själv att han är glad över att vi skaffade barn tillsammans för han kan inte tänka sig livet utan vår lilla skatt. Vi har börjat prata på att försöka bli en familj igen men det är svårt då jag vill ha ett syskon till vårt barn (i framtiden, ingen jättebrådska) men han är tveksam till det hela.

jag har haft ett stormigt förhållande som varat fram å tillbaka i 9 år mycke pga att han inte ville ha barn medan ja inte kunde tänka mig ett liv utan barn.

när vi haft ett på å av förhållande i ca 4 1/2 år kom vi till en brytpunkt. jag gjorde slut me honom vilket inte hade hänt tidigare (d va alltid han som lämnade mig innan) å han kunde inte för sitt liv släppa mig.

efter d gick allt super fort å ja blev gravid nästan på en gång efter att vi blivit ihop igen. ja flyttade till honom å allt va underbart. vår dotter kom i maj -08 å livet kändes topp!

när hon va 1 började ja dock längta efter ytterligare en liten vilket ju va tvärtstopp å vårt förhållande hamnade i gugning igen dock har det hållt men ujuj va nära det varit att ja dragit då ja inte va färdig me bebisverkstan. min dröm har alltid varit 2 barn!!!!!

i februari i år efter att ha haft ett riktigt tufft år året innan hände dock något ja inte alls kunde föreställa mig.
plötsligt i stundens hetta avbröt han inte å inte dom kommande gångerna efter d heller vilket nu resulterade i att ja blev gravid.

vad vi då inte visste som vi fick veta på rutin ultraljudet var att vi väntar tvillingar!! å som vi längtar..........................

en solskenshistoria!

Jag vill inte ha barn och levde i nio år med en man som hade barn och ville ha fler. han trodde, trots att jag förklarade väldigt tydligt, att jag skulle ändra mig senare.

I likhet med resten av omgivningen trodde han att någon biologisk klocka skulle börja ticka. Nu har jag inegn sådan klocka.

Förhållandet tog slut av andra skäl, men jag tror inte att det skulle ha hållit oavsett eftersom jag inte vill ha egna (eller hans) barn.

Jag fick min barnlängtan tidigt, som 15-åring. Men det var inte förrän jag träffade min man när jag var 21 som jag kände att "han vill jag ha barn med" trots att jag hade pojkvänner innan. Att få höra nej från honom gång på gång var fruktansvärt. Det var tortyr. Min längtan var så mycket mer än vill ha, det var som att bli nekad mat eller sömn och det var otroligt påfrestande. Varje gång han sa nej så blev jag mer och mer nedstämd men samtidigt ville jag absolut inte ha ett barn med någon som inte ville lika mycket som jag. Jag ville aldrig behöva känna att jag stod i skuld till honom eller att vi inte skulle gå igenom en graviditet utan samma längtan och nyfikenhet. Så jag tycker inte man ska ens försöka övertala någon att bli förälder mot dens vilja. För då kan man aldrig dela det på samma sätt tror jag.
Samtidigt tycker jag att man kanske borde uppmärksamma mer vad det blir för konsekvenser för oss som blir nekade, menar inte att man ska tvingas säga ja för vår skull men kanske att man inte bara viftar bort våra känslor, kanske att det kunde finnas stöd för oss då det i alla fall i mitt fall kändes onaturligt att bli nekad ett barn, som att bli nekad att gå ut i solen eller något annat livsviktigt. 

Det kom sen bara en dag när min man ändrade sig, dock några år senare (4 år in i våran relation). Då ville han plötsligt lika mycket som jag och nu sitter jag här och klockar värkar med en pappa så är lika spänd som jag. Så nu var det värt alla långa dagar av sorg, alla hjärtekross från åren innan han sa ja.

Jag och min dåvarande hade varit tillsammans i strax tre år, och jag har ALLTID drömmt om barn, men inte han!
Tänkte att det skulle bli bättre under åren att han skulle växa till sig vi var unga 23 och 22 år..
Vi pratade lite om barn men hans svar var desamma att han ville vänta, månaderna gick och helt plöstligt väntade vi barn, OM JAG VAR LYCKLIG? det kan jag lova..

Men inte han, vilket blev abort. Jag försökte och försökte ville ta hand om barnet själv men han vägrade och ångrade sig inte. Jag sa att en abort kommer förstöra mellan oss med tiden, läste mycket om sånt att det kan ta på förhållandet.

Idag ett år senare så är jag tillsammans med någon annan, jag tänker på denna abort jämt och bli påmind om den.  och även idioten som inte tog sitt ansvar!