Tappar min man. Sörjer min mammas död.

Du behöver söka hjälp du har fastnat i sorgearbetet och det ligger inte hos din man, du behöver få samtalshjälp!

Jätte jobbigt att förlora sin mamma gjorde just det för ca 6månader sen, så vet hur det känns.

Dock så går livet vidare vare sig man vill eller inte, döden är en naturlig bit av livet även fast det är så jobbigt.

Kram 

Din mamma avled nyligen, att du är i kris är inget konstigt. Gör inget förhastat! Du behöver minst ett år till att komma över chocken innan du vet nått alls om vad du vill med ditt äktenskap.
/En annan som förlorat förälder. 

Du har nyss mist en av dina allra närmaste, klart du är i chock och mår dåligt, det tar tid. Om du skulle må så här efter ett år, då tycker jag du ska ta tag i det men låt det ta tid, herregud, har det hänt nyligen så måste det få läka ut. Man sörjer på olika sätt och olika intensivt, det är inget fel på det. När man är djupt sorgsen och deprimerad är inte sex det man tänker på först. (Tänk dig naturen, en djupt ledsen människa och reproduktion, det är ju inte direkt de bästa förutsättningarna för att ta hand om ett nytt liv, naturen sköter sånt där rätt bra själv )

Säg som det är till din man, att du mår så dåligt att du har svårt ta in honom också, det kommer förmodligen tillbaka, ha is i magen, än har ingen tid gått som är av någon större betydelse. Ta det lugnt! Kram på dig!

En chockfas som varar i ett år är inte ok då behöver man hjälp!

Detta går ut över din man på ett sätt som faktiskt i slutändan kan resultera i att han lämnar dig! Då har du 2 förluster istället för en!

Det finns resurser för dig en av anledningarna till att vi betalar skatt!!

Din man skall inte behöva ta det du nu ger och framför allt så skriver du så pass likgiltigt att du faktiskt är i en kris där du verkar ha lagt "livet" åt sidan och mer fastnat i "döden" (förstå mig rätt) Du behöver professionell hjälp och det snabbt.

Läs på om sorg, gärna tillsammans.

Det är jobbigt att vara i sorg. Det är jobbigt att vara anhörig någon som är i sorg med. Så det är djupa andetag. Ha tålamod. Ibland kan en nära anhörig ge en kraften att förändra ett liv man inte är nöjd med. Ibland kan det sätta igång bollar som man sen ångrar.

Men på en sak har du så rätt, man blir aldrig samma. Livet är livet, vi utvecklas hela tiden ibland gör man större hopp och får erfarenheter som påverkar oss på gott och ont.

Var rädd om dig, ta hand om dig. Vad jag förstått så har det bara gått ett par dagar. Men om du känner att du nästan blir rädd för dig själv så tveka inte att sök hjälp.

Själv skulle jag var duktig. Lyckades inte så bra. Skrattade inte på ett år, och flera år senare kom sammanbrottet.

Hjälp är alltid bra, men jag vill bara inflika att det är ganska vanligt att sörja svårt, hårt och tungt under lång tid. Det ÄR faktiskt normalt, ens mamma kan dessutom ha varit den viktigaste människan, förebilden och närmsta vännen sedan man kom till jorden.

TS din reaktion är fullt normal, men som du känner nu så skulle jag uppsöka någon riktigt duktig person att tala med, för det är inte meningen att hela ditt liv ska gå förlorat i och med detta.

Min mamma dog för ca 6månader sedan och hon var det viktigaste i mitt liv efter mina egna barn. Så tro mig jag vet vad sorg är. Det jag pratar om är vinklat ur min yrkesroll.

Man kan sörja länge JA det har jag inte sagt något om, däremot så finns det olika faser i en sorgeprocess och där TS nu är bör hon söka hjälp för då det kan ske att man fastnar i ett av stegen. 

 

Om hennes man inte kan hantera sorg redan efter några dagar, det är faktiskt rätt illa. I sorg måste man om någon gång få vara i fred och göra det på sitt sätt och inte behöva koncentrera sig på någon annan. Det är hennes mamma, hon bör få stöttning och inte oroa sig för att hennes man ev ska lämna henne, det är ju alldeles nyss. Man måste få känna in sig i sorgen för att känna om man behöver hjälp eller inte. Man ska inte stressa fram något eller tro att man är onormal på något sätt för att man inte är tipptopp en kort stund efter en svår förlust. Hennes reaktion är fullt normal.

Och var skrev jag att chockfasen ska vara i ett år. Du kan gärna få peka ut det åt mig.

Chocken skrev du, det är enkom en fas i sorgearbetet det är uppdelat i 4 olika faser. Så skriver du chocken så tar jag det som att man fortfarande är i fas 1 vilket inte är rimligt vid något dödsfall.
I annat fall så heter det för att vara helt exakt sorgeprocess och den kan vara i ett år.

 

Men hon har ju nyss förlorat henne? Hur kan du redan nu säga att hon ska söka hjälp redan nu? Om det skett för några dagar sedan ex så har hon ju inte ens nästan kunnat ta in att mamma är död, hur ska hon veta att hon behöver hjälp nu? Om alla som förlorar någon skulle söka hjälp direkt någon dött, hade sjukvården svämmat över. Att få tid på sig är helt normalt. Jag har gått igenom stor sorg och först när jag kunnat landa från den absolut första chocken kunde jag se om jag behövde hjälp eller ej.

Vad har sex med din mammas död att göra? Du verkar passa på att utnyttja din mammas död som ursäkt för att bryta med din man. Hur skulle du ha känt det om det hade varit tvärtom? sätt på dig hans skor för en stund...

Jag svarade förvisso egentligen på den personens inlägg om att det va helt normalt att vara i chock i ett år, vilket det inte är.

Däremot så måste jag säga att det stod nyligen i trådstart vilket kan vara mer än någon dag. Jag skulle inte råda henne att söka hjälp ännu om hon inte skrev på det sätt hon skrev. Jag kanske är yrkesskadad dock så ser jag tecken på att hon skapar en bitterhet på sin man för att han fortfarande sköter saker som sitt jobb, hon är ju redo att lämna. Det blir lite som att hon projicerar över sin "ilska" och "besvikelse" på honom, att hon känner sig övergiven av sin man är ju inte själva grejen utan den egentliga orsaken är att hennes mamma har gått bort.

Jag tycker absolut fler borde söka sig en samtalskontakt genom sjukvården, det skulle i många fall förkorta sorgeprocessen. Varför må sämre längre när man kan få hjälp och komma tillbaka tidigare.

Men som sagt hennes val helt och hållet. 

Väljer att svara dig först då jag reagerar starkt på det du skriver.

Jag menade att jag tappar den person jag var, den person min man förälskade sig i. För att skona honom undrar jag om det kanske är bättre att låta honom gå. Det är så oegiostiskt tänkt så du anar inte. Jag vill verkligen skona honom.

Vi är nygifta, 2 månader sedan jag tackade ja i kyrkan. Innan detta med min mamma var jag den lyckligaste kvinnan i världen, idag känner jag inte igen mig själv. Vad händer?

Jag vet att han har det jobbigt han med, att han försöker hjälpa mig. Vi pratade idag om mina känslor och han vill absolut inte lämna mig nu. Han säger att det bleknar och med tiden kommer jag tillbaka. Jag ska försöka bry mig om migsjälv nu säger han....      

Nej, det skrev jag faktiskt inte. Jag skrev att det är normalt att sörja svårt, hårt och tungt under lång tid. Chocken som du skrev om var inget jag tog upp.

Den du kommenterade från början tror jag inte heller använde ordet "chock" på det sätt du skulle göra i ditt yrke.

Tack  allihop för era svar. Jag försöker acceptera att jag är i någon sorg just nu men om jag tror på det ni säger så kommer allt bli bättre igen. Men just nu känns det inte så.

Ska söka hjälp. För min familjs skull.