Älskade son, är du en Aspie?

Tack Litet My! 

Det som fick mig att ta tag i det är hans bonussyster som nu utreds för ADHD. Hon har hunnit få rätt stora psykiska problem (låg självkänsla, aggressioner, depression) då hon inte fått en diagnos utan trott att hon var "dum i huvudet".  Jag gav mig tusan på att vi skulle kolla upp L innan han hamnade i samma sits. 

Jag har läst en del om ADHD som jag först misstänkte men det passar inte riktigt in. När jag läser symptomen på Aspergers däremot är det som om någon beskrev min son. 

Hur lång tid tog det innan ni fick utredning? Vad har din son för problematik?

Sonen har Atypisk Autism och ev uppmärksamhetstörning och fungerar i nuläget väldigt bra, han går i vanlig klass med en resurs idag vilket enbart fallit väl ut.

För oss gick det fort att få utredning, mycket för att förskolan tockså tryckte på så det tog några månader bara och alla möten/träffar var väldigt täta.

Det sonen har svårtast för är

*Det sociala samspelet, att förstå och föreställa sig hur andra tänker

*Impulskontrollen, numera agerar han inte utåt men kan tex inte hejda sig från att tex knycka något i köket för att sedan inte ha en aning om hur det hamnade hos honom.

*Fastna i saker och ting, tex om han skall gå och ta på sig pyjamasen så fastnar han lätt i annat trots påminnelser

*Lite tvångstankar har kommit sista året, exempelvis kan han inte äta en matbit som legat på bordet, eller ta på en svamp (vilket han kunde förra året) då han tror det är myror på.

Dock ändrar det sig hela tiden, när han var 3-4 år var han väldigt arg och hade mer specialintressen, tex vissa blommor och vissa siffror. Jag upplever dock till skillnad från många andra som får kämpa sig halvt blåa att vi har haft tur med att få hjälp, stöd och tips att hantera vardagen och de problem som uppstår.       
             

Tack Troysan! Och ja, det gör jag (såklart). :)

Lumo > Jag håller med att det är väldigt svårt att veta vad som är "normaltstört" och vad som kan vara en eventuell diagnos. Jag vet bara att jag alltid "vetat" att han är speciell, att han behöver andra saker än hans äldre syskon. Jag är fruktansvärt kluven och ibland känns det som om han "bara" är 4-årstrotsig. Men det är lite för mycket för att jag inte ska vilja kolla upp det, speciellt när jag ser hur hans syster mår. 

Vi har från förskolan fått höra mycket att han drar sig undan från de andra barnen, samt att han har svårt att hantera när verkligheten differerar från det han "bestämt" eller förväntar sig. Och så är det utbrotten då så klart. 

Dessa egenskaper (positiva och negativa) har min son:

* Reagerar inte på sitt namn på samma sätt som hans syskon har gjort, ofta får man försöka 5-10 gånger innan han märker av det. Samma med frågor, man får dra ur honom ett svar ibland.

* När man ska prata med honom efter ett bråk tex så är det fruktansvärt svårt att få ögonkontakt trots att man säger till. 

* Leker helst själv. Många gånger är leken mer "sortering/strukturering" än lek. 

* Han "snöar in" på saker. Just nu tar han häftmassa från målningarna de häftat upp på dagis. Helst vill han ha en klump häftmassa i handen hela tiden. Tidigare hade han en besatthet av stenar, samlade dem och en period kunde han inte somna utan att ha en sten i handen. Överhuvudtaget är det som att han blir lugnare av att få hålla i något.

* Äter bara om han får sina egna små bestick, måste ha en speciell färg på glaset. (färgen varierar dock). När han väl har rätt redskap äter han dock väldigt bra.

* Han blir otroligt arg/ledsen om vi inte kan eller har tid att göra saker efter hans uppsatta rutiner. Kan som i morse handla om att man måste ta på sig mössan inomhus eller att vi måste gå en särskild väg till dagis. Kan också handla om helt lösryckta saker som han har fått för sig. Han har även svårt att kommunicera vad det är han har "bestämt", oftast får vi pröva oss fram till vad han vill. 

*  Han fastnar lätt i något han är intresserad av. Jag har rätt många spel i min telefon och han ääälskar att få spela. För det mesta när jag kommer hem från jobbet så säger han inte hej utan "får jag spela i din telefon?". När han sitter och spelar går det nästan inte att få kontakt med honom, han kan sitta i timma-vis om han får. Han har en handfull spel han spelar, många logiska pussel och balans/timing-spel. Vissa av spelen är han bättre på än vad jag är (eller någon annan i familjen för den delen).

* Han är otroligt envis, på gott och ont. Eftersom han inte ger sig så är han väldigt duktig på att lösa problem, lägga pussel och att montera isär/montera ihop saker. Han blir dock  fruktansvärt frustrerad när han inte klarar något. 

* Har periodvis väldigt svårt att somna. Kan ligga helt still men med ögonen öppna i timmar utan att somna. Vanligast är dock att han kommer upp, leker eller något annat "vanligt" beteende som barn har när dom inte vill sova. Andra perioder kan han dock slockna direkt när vi hämtar honom på dagis - helt slutkörd.

* God motorik. Sparkade fotboll innan han kunde gå ordentligt. Har ett otroligt gott bollsinne och älskar bollar av alla de slag. 

Finns säkert mer, men kommer inte på något just nu och vill inte skriva en hel roman. ;)




 

Har en son på tio år med asperger. Min mamma ville i det längsta inte acceptera hans diagnos för hon tyckte att det är ju inget fel på honom. Hennes vägran har nog varit bland det jobbigaste. Sonen är lugn och är väldigt trevlig att umgås med så hon kunde inte förstå vad som skulle vara problemet. Nu har han precis börjat i en ny skola för barn med as och det är så skönt!! Jag känner mig kolugn med att han får all hjälp han behöver. Han är självständig och cyklar själv till skolan, går ofta och handlar åt mig och såna saker, men det där med att plugga om ingen sitter bredvid och driver på... Och det gick ju inte alls i gamla skolan med en fröken på nästan 30 barn. Nu är det fyra pedagoger på tio barn och det går så mycket bättre!

Var inte orolig, asperger är ingen katastrof. Känner vuxna som har det och de är fullt fungerande med kärleksliv och jobb som alla andra. =)  

Lite som min mamma, hon ville och vill inte idag heller se att sonen har en diagnos, hon skyller på mig istället, att "barn minsann är barn" och att det istället är jag som inte uppskattar sonen och att jag minsann inte heller var så lätt att ha att göra med som liten...Blir helt matt på hennes skuldbeläggande ibland. Dock fungerar han bra hemma hos henne, dels får han som han vill och dels lägger hon all energi på BARA honom, något som man ju inte riktigt kan göra i vardagen, nåväl huvudsaken är ju att det fungerar bra där vilket det ju gör, men ibland blir jag så less på hennes kommentarer.

Fast det där skulle kunna vara min son med i beskrivningen. Har är en helt normal, viljestark, ibland grymt pedantisk, ofta väldigt grinig, men en helt normal underbar glad son. Även han har staplat toarullarna till taket. tyder på god fantasi tycker jag! Och sorterat leksakerna innan vi gått upp ur badet. Imorse grät han floder för att han inte hann före mig till bilen för att öppna både sin egen bildörr OCH bakdörren till bäbisen, som jag var för snabb att öppna. På vägen hem sprang han före o hann öppna båda dörrarna o var då jättestolt. Senaste grejen han gör är att städa sitt rum innan han går o sover. Skitbra vana. Resten av huset skiter han dock fullständigt i, där ligger det leksaker överallt. Vissa saker ska vara ordentliga helt enkelt. Det hör ju till barnens sätt att lära att tex ordna bilarna i färgordning osv. Men går det till total överdrift kan det såklart vara något fel?!?

Får han inte som han vill gråter han floder, skriker o bråkar. Men jag ser detta bara som vanligt trots, dvs hans sätt att lära sig bli "självständig". Skulle aldrig överväga att han har nån diagnos, trots att han passar in på det du säger om din son. Min son har alltid varit en fysiskt vilde, 100 knyck o massor av bus jämt. Många friska barn är ju faktiskt så med, jobbiga vildar med stark karaktär o vilja, utan att ha diagnoser.

Nu säger jag inte att du har fel ts. Du känner ju ditt barn bäst o man ser ju inte hur ditt barn är via ett inlägg. Tycker det är sunt att ni kollar upp honom o får den hjälp han behöver. Berätta gärna hur det går o vad utredningen säger! Lycka till!

Du har ju rätt det skriver att så är de flesta barn. men det som skiljer mot de som behöver hjälp från BUP är de som ALLTID har varit så här och som ALLTID kommer vara så här.
Trotsåldern är en fas som alla barn ska gå igenom, det är normalt men när man kan tycka att barnet föds redan i trotsåldern blir värre och aldrig verkar nöjd och faktiskt mår dåligt av det mesta delen av tiden, det är då som man måste hjälpa, ofta med konkreta åtgärder, handlingsplan och struktur. Att man som förälder har de allra godaste avsikter med att vara pedagogisk och ha all världens tålamod spelar ingen roll för det räcker inte till i alla fall. 
När en låsning som TS berättade om, att lillkillen inte ville ta på sig mössan ute för det gör man hemma, innan man går ut. Det är helt självklart för honom, och många andra som tänker så. Där funkade det med lite lock och tvång men till följd av att det inte gick att gå igenom "fel" grind istället. Det är det som skapar låsningen, att en sak har blivit fel. Om man hade haft möjlighet att backa dagen så man hade kunnat göra alla saker rätt så hade lillkillen förmodligen klarat av att tulta in på dagis som vilken kille som helst, till nästa sak som hade krånglat. Det är det som gör funktionsnedsättningen och som ofta öppnar dörrar och rätar ut en massa frågetecken när man får en diagnos, en förklaring.
Som förälder får man en slags Aha-upplevelse samtidigt så måste man ändå fortsätta att jobba, kanske ännu mer för efter en diagnos så måste man ta i tur med alla saker som man har gjort fel, som man kommer göra fel, alla saker som man skulle vilja göra rätt och alla saker som man inte visste att de kommer bli problematiskt med.
När det gäller trotsåldern och ett viljestarkt barn så är det liksom "bara" en fas och det sker en utveckling, det kommer nya saker och intressen, med någon med funktionsnedsättning så kommer funktionshindret hela tiden följa med i alla uppväxtfaser och intressen, som ett extra allt. 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ ~~~~~~~~~~~~~~~~~~

TS, jag tycker att du är en fantastisk mamma som verkar göra så mycket för din son. Det du beskriver skulle ha kunnat passa i på min son vilken dag som helst i hans liv, det är bara skillnad på de olika reaktionerna. Idag är han 10 år och har haft en ADHD och Atypisk Autism diagnos sen 7 års ålder men han har hela tiden, ända från födseln varit en liten "extra allt" En tanksprid professor med sjuhellsikses humör. Rutinbunden och oflexibel. Stora sömnbesvär och många nojjor. 
Idag blir det inte så många tårar och ligger på golvet utan han brukar vråla rätt ut, smälla i dörrar, svära, slåss osv... när något blir fel enligt hur han hade tänkt sig. Han kan inte klä på sig innan vi ska iväg som förberedelse för han vet inte hur man väntar. Han kan inte byta från sommarjacka till höst/vinter för han "ser" bara en sorts jacka. Han vet hur den känns på axlarna när han har den på sig, han vet hur den luktar och hur kragen känns mot nacken. Att lära sig en ny sorts jacka är för honom som att lära sig ett nytt språk. Och sen blir det sommar igen... Det är bara jackan, sen har man ju massa andra kläder på sig, allt är nytt, det är stor skillnad på en strumpa och en strumpa. 

Jag vill inte måla upp något hemskt för dig, jag tror att du kommer klara det här. Det kanske inte blev som ni hade tänkt er men det kan bli minst lika bra ändå. Se sonens starka sidor, han verkar var frågvis och mycket uppmärksam. Arbeta utifrån det. Gör schema på hur en dagisdag ska se ut. Påklädning, rutiner och vanor. Om du planerar att göra något så förbered honom. "Eftersom vi är lite sena idag så genar vi över gräset där framme..."
Ta kort på vägen till dagis och gör en bläddermapp eller liknande så han har något att följa, den korsningen, den busken och liknande. Då vet han vad som ska ske. När han vet vad som ska ske så blir det lättare för honom att sortera alla känslor som kommer vid oförutsägbara händelser eller alla små gupp på livets väg. En del kan säga att det är curling och det kanske det är men skillnaden är att din son har så många saker att försöka klara av så om du sopar bort några så finns det ändå massor kvar. 

Alla förberedelser och planering skapar ett visst lugn för din son. Tex du berätta vad för mat det kommer vara på dagis, han säger mums! När du hämtar honom så frågar du om det var god mat och får till svar att han inte kommer ihåg vad det var. Då är det inte någon missad information utan den känslan han hade i kroppen på morgonen att han gick till dagis i vetskap om att han skulle tycka om maten som gör att det kanske blir en lite bättre dag. Det lugnet gör att han kanske klarar av att gå in i fel grind.

Att lättare klara av låsningar och rutinbryt kan man äta extra doser av Omega. Det hjälper till koncentrationen och humöret, skapar ett välbefinnande. Omega, främst Omega-3 finns i fet fisk som makrill, lax sill och ål. Annars så kan man äta kosttillskott, tex Eye Q, MorEPA mini eller Eskimo Kids, i dom är det även med Omega-6 som tillsammans med Omega-3 gör väldigt gott för humöret och sömnen. 
Nu har jag även läst igenom dina andra inlägg och det jag även kom och tänka på med att han vill ha något att hålla i, be BUP om bolltäcke när ni kommer dit på remissen. Det kan vara bra för honom att ha en boll att hålla i när han ska somna. 
Att hålla i något kan vara en sublim känsla av hyperaktivitet. Det behöver inte vara så att man måste klättra på allt och vara i 100 hela tiden för att det ska vara hyperaktiv, det kan räcka med att hålla i något eller att lite förstrött pilla på någon sak, en knapp eller söm i tröjan.    

Kolla även upp hjälpmedel som Sigvarttavla, timstockar för att lättare planera och strukturera. Köp en lamineringsmaskin och läs böckerna Explosiva Barn av Ross W Greene och Problemskapande Beteende av Bo Hejlskov. Så fort en ev. utredning har kommit igång på BUP så skicka in en Vårdbidragsansökan hos Försäkringskassan. Med VB har man lite större ekonomiska möjligheter att gå ner i timmar om man vill eller på annat sätt underlätta er vardag. Man får VB retroaktivt från den månaden som ansökan har inkommit så om det dröjer lite med läkarutlåtandet med funktionsbeskrivningen så har ni iaf skickat in ansökan.

Idag hade jag tid hos min terapeut (var sjukskriven för depression i vintras) och berättade om hela situationen. Det visade sig att hon jobbat väldigt mycket med barn som har Aspergers. När jag berättat bland annat om incidenten här ovan så sa hon att hon höll med om att den fanns vissa tecken och att det är väldigt bra att det kollas på en gång. Det kändes faktiskt otroligt skönt att någon med lite insyn ser samma sak som jag, även om en del av mig känner att det inte borde behövas. 

Just nu vill jag bara att utredningen ska börja så vi kan få besked.  

Verkligen bra att ni tar tag i det här så tidigt. Hos oss märktes det inte att något var fel förrän sonen började ettan och vi sökte hjälp efter ett par månader. Men det tog ett år att få färdigt utredningen pga kommunens olika upphandlingar... Jag önskar så att jag fått veta tidigare var problemet låg, det hade besparat oss båda mycket frustration och tråkigheter. Tänk alla gånger jag grälade på honom för saker jag nu förstår att han inte kunde rå för. Jag kommer att vara ledsen för det hela livet tror jag.