Älskade son, är du en Aspie?
Älskade Luddilumpi,
Idag hade vi ingen bra morgon. Det började redan hemma med att du inte ville gå upp. När vi skulle klä på oss så råkade jag dra upp den sista lilla biten på dragkedjan på din ena sko. Det gick i bara farten och jag tänkte inte på vad jag gjorde, iaf inte innan du började skrika. Jag drog ner den biten jag dragit upp så fort jag insåg mitt misstag, men du låg på hallgolvet och tjurade, och jag fick ingen kontakt med dig. Jag gjorde klart "mitt" och försökte då och då med lock och prat få dig att ställa dig upp så vi kunde gå. Jag frågade varför du var arg och försökte kommunicera men du var tyst eller bara tjöt till svar. Det var inte förrän jag var på väg att bära dig ut genom dörren som du gråtandes förklarade att du ville dra upp hela dragkedjan själv, inte bara halva. När jag drog ner dragkedjan hela vägen och du fick dra upp allt själv så lugnade du dig tillfälligt.
Vi hinner en bit på väg till dagis innan jag frågar om du vill ha på dig din mössa (vilket jag frågat ett par gånger innan men inte fått svar på). Du gråter och säger att du vill ha mössan men att då måste vi gå hem igen. Jag visar att jag har tagit med mig mössan och vi kan ta på den nu på en gång men du vill inte ta på dig mössan ute, vi måste gå hem igen. Vid det här laget är jag på väg att missa bussen och tar på dig mössan där vi står under tiden jag förklarar att vi inte hinner gå hem igen. Du börjar gråta igen.
Vi fortsätter gå, och vid cykelvägen genar jag över gräset vilket gör att du bryter ihop för att vi inte går den vanliga vägen. Jag får ta upp dig och bära dig. Du lugnar dig något och vi pratar lite om att vi är sena och måste skynda oss. Du snusar in ditt ansikte mot min nacke och jag önskar att vi bara kunde gå hem igen och mysa resten av dagen.
När vi är nästan framme på dagis orkar jag inte bära dig längre utan sätter ner dig på marken. Du vägrar gå till en början men kommer med till slut. Vi hinner inte gå mer än några meter innan du säger att du vill gå in i "fel" grind, något vi inte hinner då det är en omväg och jag nu har tok-bråttom. Jag försöker förklara det för dig men du har för länge sedan passerat stadiet när du går att få kontakt med. Jag får halvt om halvt dra dig efter mig in till dagis. Du gråter så hjärtskärande att jag är på väg att börja gråta själv.
Väl inne på dagis ligger du på golvet och gråter medan jag klär av dig. När fröken har kommit och jag säger hej då springer du upp och kramar och pussar på mig och vill inte att jag ska gå. Jag måste springa till bussen med tårarna brännandes bakom ögonlocken, jag vill ju inte att du ska vara ledsen. Jag vill ha all tid i världen på mig att förklara på ditt språk, att krama och trösta.
Du har alltid varit speciell, jag har bara inte vetat varför. Vi, och de flesta som träffat dig har tyckt (och tycker fortfarande) att du är otroligt intelligent. Du förstår och intresserar dig för saker som barn i din ålder inte reflekterar över. Du har alltid haft lätt för att lära dig och snappar upp saker och ting väldigt fort. Jag har kallat dig min lilla pedant för ditt behov för struktur. Du hade en period när du inte kunde gå upp från badet utan att alla badankor var uppradade på kanten med huvudet åt samma håll. När du ritade kunde du först göra en rad med oritade papper, från den raden tog du ett papper, ritade på, och la sedan i raden med ritade papper. Om raderna inte var raka avbröt du ritandet för att rätta till dem. En gång kom jag in på toaletten och hittade en 2 meter hög stapel av toalettpappersrullar. Vi hade precis köpt ett storpack och du hade klättrat upp på toalettstolen och staplat rulllarna nästan ända upp till taket.
Men så var det ju det här med temperamentet. Du har alltid haft ett otroligt temperament. Om inte saker har gjorts i "din" ordning så blir det katastrof. Vi har trott att det är du, att du är envis och vet vad du vill, men nu förstår jag att det kan vara du - som aspie. Vi har ju redan en remiss på ADHD/utredning på grund av ditt temperament. Men jag har känt att det inte stämmer, att det är en pusselbit som saknas.
Vändpunkten kom i morse. Min arbetskamrat fick höra om min morgon och ställde några frågor. Om du hade behov för rutiner. Om du hade svårt för oförutsedda händelser. Om du ibland inte svarade på tilltal och om det tog tid innan du besvarade frågor. När jag svarade ja på alla frågor han ställde berättade han om sin styvson som har Aspergers.
Tusen tankar hann fara genom mitt huvud och jag kände mig chockad. Även om din faster har Aspergers så var det inte en tanke som hade slagit mig. Oro för allt möjligt blandades med beslutsamhet för att iaf undersöka. Om du är en aspie vill jag att du ska få all hjälp du behöver. Jag vill hjälpa dig att tolka världen, att göra saker och ting lite klarare och inte så skrämmande.
Älskade underbara fantastiska son, I only want the best for you.
/Mamma.
----------------------------------------------------------------
Min yngsta son är 4 år gammal och vi har precis fått en remiss för att utreda ADHD/Autismspektra. Jag skulle gärna vilja få komma i kontakt med föräldrar som är i samma sits, eller de som har barn som redan fått diagnos. Just nu känns allt väldigt stort och skrämmande och jag känner inte riktigt att jag har någon att prata med.