Förlorat min bästa vän

Jag känner med dig.

Min bästa vän dog också. I en olycka. Jag som är en väldigt social person blev helt apatisk. Jag pratade nästan inte med någon. Det var ju alltid med henne jag pratade om allt först.

Men jag började skriva och skriva och skriva. Har aldrig skrivit förr. Hade en liten bok där jag skrev precis som om jag pratade med henne. Skrev vardagliga saker, jobbiga saker osv. Precis som jag hade pratat med henne om hon var vid liv. Det hjälpte mig enormt. På första sidan la jag in en bild på henne. Och boken var så pass liten så jag kunde ha med den överallt och kunde skriva vad som helst, var som helst. Hittade jag något i någon tidning som jag hade velat visa henne, klippte jag ut det och la in det i boken med någon kommentar. Och ja, det kanske var lite skumt ibland när jag satt på toa hos någon annan och bara skrev en mening eller två. Men det funkade. 

Det har gått tio år nu och det är klart att jag tänker på henne, men inte alls på samma sätt som då. Kan känna att det är få förunnat att träffa någon så lik som en själv (eller vi var egentligen inte lika som personer men vi förstod varann direkt, behövde bara titta på henne så förstod hon vad jag tänkte) och att jag ska vara glad över att få ha haft henne i mitt liv. Samtidigt som jag jag kan tänka att "var det min chans till en sån vän?", att jag aldrig kommer att hitta nån lika. (och nej, på dessa tio år har jag inte träffat nån som hon, som jag klickar så bra med). Men nu kan jag känna glädje över de stunder med henne jag ändå hade.

Jag beklagar din sorg.