Förlorat min bästa vän
Jag fick mycket hjälp av en präst när min vän dog. Jag är inte troende. Hon pratade med mig om sorg och om honom, vad mig berätta om honom och hur han blir ihågkommen och sådär. Hjälpte mig mycket.
Inlägg från: bradfield
|
-
-
Det finns inget "riktigt" sätt att sörja. När min vän dog vändes mitt liv uppochner. Vi var några stycken som stod honom allra närmast när det hände och alla sörjde på olika sätt. Min pojkvän, som bodde och jobbad ihop med honom var även den som hittade honom. Han har aldrig gråtit över det. Själv gråter jag fortfarande ibland, 4 år senare (om en månad). Men jag tror ändå det är bra att de vill försöka hjälpa dig så du inte fastnar på ett och samma ställe, att du inte går in i en depression som du inte kan vända och så vidare. Att få prata med någon kan alltid vara bra. Nu är detta fortfarande väldigt nytt för dig och det är svårt att veta vilken riktning sorgen kommer ta, just nu är det ju en förlamande sorg utan nyanser. Men jag tror det kan hjälpa att ha nån som hjälper en att navigera lite.
-
Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-01 11:58:27 följande:Jag har faktiskt läst den texten innan, och den gav mig faktiskt också lite tröst vissa gånger. Kanske mest för att det kändes på något sätt, att dom tar det på allvar, det är hemskt, fruktansvärt. Någon slags bekräftelse på att det man går igenom är ett helvete. Ja det är jobbigt att inte kunna prata med honom. Jag har försökt, men känner att han sätter mig i en situasion där jag måste försvara mina tankar och känslor, försvara relationen jag hade till min vän. På ett sätt kan jag kanske förstå honom, men samtidigt smärtar det att han inte kan lägga det åt sidan och faktiskt finnas där för mig nu när jag behöver det. Han vet ju att jag nu verkligen inte har någon annan. Jag har ju ett väldigt bristande kontaktnät, en hel del ytliga bekanta, men inga jag umgås med eller pratar med regelbundet, vilket gör att jag står helt ensam i det här. Jag har pratat lite med hans pappa, han sa till mig att jag gärna får prata med dom, eller hans syskon om jag ville prata med någon mer jämnårig. Men det känns konstigt. Jag vill ju inte tränga mig på i deras sorg. Sen har jag svårt att öppna mig och prata med människor, och jag har ju ingen relation till dom utan det är ju först nu efter att min vän dött som jag överhuvudtaget pratat med dom.
Jag har svårt att tro att du skulle träna dig på i deras sorg, även om jag förstår att det känns så. Ofta så vill alla i sorg prata om det, veta att det finns folk omkring som bryr sig och faktiskt- hjälpa de andra som också sörjer. Så prata du med pappan. Idag var jag i en minneslund och tände ett ljus för min vän. Det gav mig ett sånt lugn att göra det. Vardagen rullar jag på och tiden går så det var skönt att stå där en stund och känna den krispiga höstluften i ansiktet och tänka på honom och samtidigt rensa huvudet från världsliga saker. Känner fortfarande ett lugn i kroppen som jag inte känt på länge.