Förlorat min bästa vän

För ganska exakt 6 år sedan var jag med om samma trauma, jag förlorade mitt allt. jag hade fått jobba över en kväll och pga det sov jag över hos min dåvarande pojkvän, hade man kunnat förutse vad som skulle hända hade jag kört de extra milen hem. vaknar mitt i natten av andningsbesvär och drar slutsatsen väldigt snabbt att huset brinner. väcker C som snabbt blir chockad av allt, det går i rasande fart innan rutor exploderar. Hans sista ord i livet är FAN, det är ett ord som fortfarande ringer glasklart i huvudet. Han dog den natten, det enda jag kunde var att välja att ta mig ut med livet som insats eller ge upp och slukas av lågorna jag med. och i ett sådant läge väljer man inte, kroppen handlar instinktivt. Jag gav mig länge skulden för att jag överlevt, och kan fortfarande komma på mig själv att göra det ibland, men har ju längre tiden flutit på insett att jag måste ta till vara på att ödet faktiskt är som det är. Det är det värsta jag behövt ta mig igenom i hela mitt liv, och det finns aldrig något bra att säga men några tankar jag kan dela med mig av min resa är att sorgen går inte över, men det blir lättare, man måste hitta sitt eget sätt att hantera den. Kram 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11014794.ab

Jo då, jag har tagit mig vidare. har gift mig, 2 barn, läser på universitet. Livet har tagit en omväg. Det tog 5 år innan jag orkade gå tillbaka o göra klart sista terminen från gymnasiet. Vi gick i samma klass, så skolan påminde om allt som rasade samman, men med tiden skapar man en hanterbar distans till allt. I mars året efter min olycka köpte jag hund, största baktanken var att flytta fokus från min egen rehab och sorg till att framkalla positiva känslor från något annat. Det var en stor räddning för min del. Djur är så tillgivna och man behöver aldrig prata, de känner när de behövs, svårt att förklara. När jag har jobbiga dagar brukar jag fråga mig själv ifall C hade velat att jag skulle gett upp, och svaret är det samma varje gång, absolut inte. Att jag överlevde innebär att jag SKA ta tillvara på det liv jag fick behålla. 

Första åren stängde jag mest inne känslorna, något som fungerade för stunden men inget som hjälpte mig framåt. Nu när jag kan se tillbaka så inser man att man hade så mycket själv, många operationer, massor av mediciner och på det även det psykiska, något fick vänta helt enkelt. Känslorna fick vänta. Det som har varit jobbigast är att folk dragit sig undan, rädda för att såra, och rädsla för att inte kunna vara ett bra stöd.Förmodligen inte vetat hur de kan stödja. De dagar jag mår dåligt låter jag känslorna styra, vill kroppen vara ledsen så får den det. De dagar jag orkar besöker jag graven, när det varit riktigt jobbigt har jag åkt ut till olycksplatsen,  i början hoppades man att huset skulle stå kvar och att allt var en dröm, men idag är bara grindarna kvar och en tom ojämn,  gräsmatta, men platsen ger mig ändå ett lugn inombords. Man kommer aldrig att förstå men man kommer acceptera. Jag kan bara ge det rådet att låta det som gör ont få utlopp, om det är via gråt, samtal, skriva, musik etc känner man bäst själv. Kram