Förlorat min bästa vän

Jag förstår precis hur du (ni) känner. Min farmor var min själsfrände och den jag mellan 20 och 40 alltid vände mig till för småprat, råd, skratt eller bara för att kratta lite löv eller ta en fika hos. Hon gick bort i år och jag gråter efter ett halvår fortfarande varje dag. Tycker att sorg måste få ta sin tid och att tomrummet endast verkar kunna fyllas lite, lite åt gången. Då jag är ledsen tittar jag på ett fotografi, luktar på en sjal, går till hennes hus eller läser något hon skrivit till mig. Jag brukar ofta tänka på henne vid vägval och vet precis vad hon skulle ha sagt och tyckt. Skratten har satt sig i halsen och jag tar en dag i taget. Så schyst att du verkar ha kommit en bit på vägen med att fylla ditt tomrum. Jag arbetar med att tänka positivt via KBT och försöker engagera mig bit för bit i andra vänner. Kanske någon gång kan vi hitta en ny att dela det där innersta med? Försöker vara tacksam för att jag haft en sådan i 20 år och tänker att vissa kanske aldrig gör det? Att ge upp är inget alternativ, det hade hon aldrig gjort.