Förlorat min bästa vän

TS: Har du försökt prata med någon om det här? Jag har också gått igenom stora sorger i mitt liv och jag pratade med allt både med min familj och med en terapeut.
Man behöver prata och få ur sig allt.
Det kommer att bli bättre,det vågar jag lova. Men sorgen kommer alltid att finnas där. Men man lär sig att leva med den.  

Jag tror ändå att det är bra om du försöker att prata om det. Det gör ont,men tro mig,det kommer att kännas bättre i slutänden. Att du startade den här tråden visar på att du behöver prata om det här. Kanske känns det lättare för dig att skriva av dig? I så fall,fortsätt att skriva av dig här. Vi finns här och lyssnar och stöttar så gott vi kan. Vi vet vad du går igenom. Kom ihåg det!

Din sambo kanske inte förstår hur du känner. Han kanske har sett din vän mer som ett hot än som din bästa vän. Och då känns det kanske lite jpobbigt för honom när han inte riktigt vet hur han ska hantera det här.
Men han måste hur som helst försöka finnas där för dig nu och vara ett stöd.  Det behöver du nu. Det sista du behöver är hans ilska och frustration över det här.
Prata också med psykologen om det här så kanske du och sambon kan få annat att tänka på.

Styrkekramar till dig!    

Jag har inte heller alltid haft så lätt för att öppna mig,men när jag väl gjorde det så kändes allt så mycket lättare!

Din sambo vet kanske inte riktigt hur han ska hantera din sorg? Han är kanske inte van med sådant?
Jag tror nog du gör rätt i att försöka ta upp det här med din psykolog. Det kanske kan avlasta din sambo litegrann också så att han kanske får en annan syn på aken.

Kram till dig!    

Jotack,jag vet. Har själv gått igenom svåa sorger i mitt liv och det var som om man hade spetälska eller något. Folk kunde vända och gå över gatan för att slippa möta.
Som tur var så hade jag nära vänner som ställde upp i vått och torrt så jag var aldrig ensam.

Men just pga det här så menar jag att det nog vore bra om TS pratar om det här med psykologen. Om någon kan hjälpa TS igenom sorgen så är det väl denne.   

Då hade du nog ingen bra psykolog. En psykolog får absolut inte vida ointresse för sina patienter. Då har h*n kanske valt fel yrke,i så fall.

Klart det är lättare att prata med någon man litar på. Men om personen inte orkar lyssna och inte vet hur h*n ska hantera situatioen så är det kanske bättre att försöka prata med någon annan. En bra psykolog t ex. 

Ja,då förstår jag om du har svårt med tilliten. Men samtidigt så kan man inte lita på psykologer,vem kan man lita på då,liksom.

Om det är en bra psykolog så kan h*n säkert hjälpa dig att sätta ord på din sorg. Hjälpa dig att få ur dig allt.
Det är inte meningen att det ska tvingas ur dig. Men uppenbart är att du behöver prata om det här. 

Jag skulle kunnna tänka mig att psykologen fokuserar mer på det du pratar om mest. H*n kanske inte ser att du behöver prata om sorgen om du inte gör det.

Man ska aldrig pressa någon. Det brukar sällan bli bra det heller. Du måste få ta det i din takt samtidigt som du behöver få det ur dig. Men det där tror jag at psykologen kan hjälpa dig med bara du pratar med honom/henne om det.

Det här kan kanske vara något att läsa för dig. Kanske kan du känna igen dig litegrann och förstå varför du reagerar som du gör.

http://mia.vox.nu/kriser.htm

Att acceptera att en person manälskat helt plötsligt inte fins mer kan vara svårt. Men så småningom lär man sig att leva med sorgen,även om den alltid finns där.

Nej,så är det ju. Men det blir i alla fall lättare med tiden. Det kommer en tid när man kan se tillbaka på alla fina minnen utan att bli ledsen.

Fy vad hemskt! Tur att du har barnen i alla fall. De kan nog hjälpa dig igenom den svåraste tiden.

Stor styrkekram!   

Och så kommer det nog att vara ett tag under den första tiden. Men det kommer en dag när du kan tänka tillbaka på alla ljusa minnen och le igen. Det vågar jag lova.

Kram.

Det där tror jag är olika från individ till individ också. En person kanske kan ta sig igenom den värsta sorgen på några månaderoch för en annan tar det betydligt längre tid. Kanske rentav flera år.
För mig tog det åtminstone 1 år innan jag kunde börja leva någorlunda normalt igen efter att min pappa hade gått bort. 

Usch,vad sorgligt och tragiskt! Jag beklagar verkligen sorgen!

Saknaden och sorgen kommer alltid att finnas där. Men du kommer att lära dig att leva med den.
Släpp ut allt,gråt,tillåt sig att sörja. Det kommer en dag då du kan se tillbaka på de fina minnena och le. Även om det kanske inte känns så,just nu. Det vågar jag lova dig.

Varma styrkekamar!