Varför är livet så jävla orättvist?

Jag hade mitt fjärde missfall förrförra helgen, så jag känner väl igen situationen lite. Är 31 och alla mina närstående i samma ålder har flera barn och vi kämpar på.

Det enda jag kan göra är att fokusera på det som är positivt.
Livet är jävla orättvist men vi är lyckligt lottade som tillhör den lilla procenten av mänskligheten som får bo i ett rikt land i tiden vi lever i nu. Jag har jobbat som volontär i fattiga länder som drabbats av katastrofer och jag har därför svårt att hänge mig åt total bitterhet, för jag vet att jag är lyckligt lottad som är frisk, rik, har ett fint förhållande och ett innehållsrikt liv.

Du kanske ska gå till en kurator eller terapeut och få hjälp att ta dig ur vissa tankemönster.

Det kanskeinte är till någon tröst men din vän är i alla fall mer lyckligt lottad än en barnlös i ett u-land eller någon utan en så god vän som du som ställer upp till exempel. Hon har i alla fall tillgång till tekniken att behandla barnlöshet och till en donator. Det är ju inte alla barnlösa som har det heller, men det kanske inte är någon tröst.